När färgen smyger sig in bland svartvita träd och sanningen om trädets baksida. Ett litet lördagskåseri
Fast bilderna är fredagsbilder. Dagen då jag hade tänkt ta det lugnt. Men se det gick inte!
Jag var tvungen att gå ut, kände jag, ut förbi granhäcken, ut i vida världen. En liten bit.
Trädet och dess skugga passerade jag. Båda fastnade i min kamera. Lyckligtvis kunde jag plocka ut dem ur kameran när jag kom hem. Tyckte bilden blev lagom hemlighetsfull.
Lite roligt är det ju att passera en plats där man passerat så många gånger och plötsligt ser något nytt. Dessutom något man kanske inte kommer att se igen, även om det inte är något sensationellt utan bara en liten bagatell som det här.
Sakta började färgen smyga sig in i bilderna vartefter jag gick där. Färgerna och vårljuset.
Jag lät också stängslet komma in i bilden, stängslet som hindrar barn och bollar från att hamna i den vältrafikerade gatan utanför skolan.
Fredag eftermiddag. Färgerna är tillbaka.
Gjort sig fin i håret?
Ett fredags-sms? Mail? Eller Facebook kanske.
Två små fåglar.
Tänk om fåglarna inte varit där. Då hade det inte blivit någon bild.
När jag kommit så här långt, fortsatte jag av bara farten, både med flanerande och plåtande.
Och äntligen då: trädets baksida
Bildbeviset: Så här ser trädets baksida ut. Som jag har undrat...
Inte blev det ett kåseri som jag lovade i rubriken, bara lite småskvaller.
Må gott resten av lördagen!