När det är så vackert att man inte borde fotografera utan bara njuta, för det blir ändå inte som det var
Ja, jag är kvar i Norge och så är min dotter och det är morgon och vi har sovit på en vacker plats och egentligen borde vi njuta, men vi måste åka vidare, för det finns tider i framtiden att passa för henne.
Jag har tagit bilder, både om aftonen och nu på morgonen, fast jag vet att de inte kan återge mer än en liten stymmelse av det som är. Dessutom har jag ju inför den här resan försökt vaccinera mig mot onödigt fotograferande genom att bara ta en minimal fotoutrustning med: Olympus Ep-1 med 17mm/2.8, alltså en fast vidvinkel. Begränsningens sköna konst, ren bekvämlighet eller bara en fix idé? Eller kanske en kombination.
Vilket det är bryr jag mig inte om när jag står här, då ser jag, njuter och tar några bilder, beklagar kanske lite att vi måste vidare, men är också nyfiken på fortsättningen.
Därifrån kom vi och långtradarna fortsätter att morra fram sent på kvällen.
Från vår stuga ser vi när skymningen nalkas.
.
Nu på morgonen är det lika vackert igen.
Kanske ska jag bara njuta och inte larva mig med kameran ...
... men faktum är att jag njuter mer än jag fotograferar. Kanske tar jag fram kameran när skönheten och njutningen blir för stor, så jag måste begränsa mig. Jag vill ju inte lämna platsen med bara bilder och inga minnen. De sanna minnena är de jag har inom mig, inte de som finns i en bild (även om bilden på ett sätt kan vara sannare).
Och det jag njuter mest av kan kameran inte fånga.
Ett par bilder fick bli svartvita när jag kom hem
Kanske tyckte jag att färgbildens begränsningar gjorde att det jag såg inte riktigt gick fram i bilden.
Vi packar klart, borstar tänderna, lämnar tillbaka nyckeln och rullar vidare...
...och lura er inte nu av att jag bitvis använder historisk presens. Jag är redan hemma när jag skriver och det här skedde förra veckan
/J-O
Lycka till!
Men tänk att i lugn och ro ströva omkring i landskapet med en 8" x 10" storformatare för att senare göra någon enstaka platinum print, det vore något det. ;)
-affe
Ps. jag tycker att den genom fönstret och den första svartvita återger dramatiken i landskapet bäst som jag minns det från mina resor.
Fönsterbilden och den första svartvita visar ungefär samma vy, och det var där det verkligt fina ljuset fanns just då., men lite långt bort för en kort promenad