Min puckel (3):
Hornsgatan 28. Där jag bodde

Porten var låst och jag kom inte in i det gamla huset där jag bott. Visserligen flyttade jag därifrån 1957 och på den tiden var inte portarna låsta, inte på dagarna i alla fall. Men ändå.

Men jag kan ju i alla fall ta en skarp bild av gubben i porten.

Men på något sätt kom jag in. Någon vänlig själ visste koden.

Och nu stod jag här igen. Efter drygt 50 år. Och det stämde med minnet. Nästan, det brukade stå två cyklar där, lutade mot väggen till höger. Annars stämmer det.

Så var det den lilla gården.

Här stämmer inte bilden riktigt lika bra. Där möblerna står ska det stå två av den gamla tidens stora fyrkantiga soptunnor. Och jag är säker på att det var ett skärmtak över dem. Plåtdörrarna därborta minns jag. Bakom dem fanns källartrappan, en trappa ner i kolmörkret för där fanns ingen belysning, den fick man ha med sig.

Men vad skulle man ner dit och göra? Ved. Det var vedkällaren, och vi hade vedspis i köket som vi eldade i. Kakelugnarna i rummen fungerade inte. Så utöver vedspisen var det fotogen-element som gällde. Och yllestrumpor.

Dörrarna till höger tillhörde speceriaffären i samma hus. Och råttorna tillhörde nog bara sig själva.

Om vi studerar gården i höjdformat ser man våra fönster, de fyra på första våningen. Det var inte ofta någon sol nådde till dem.

Fyra rum i fil: Hall, kök, och två rum. Det innersta var pappas verkstad, han var skräddare. Plåttaket utanför de innersta fönstren vet jag att vi kunde gå ut på. Jag grunnar på varför, var det så att pappa hade satt upp linor som vi kunde hänga tvätt på? Här räcker inte minnet riktigt till. Var vi tvättade? Balja i köket, vatten kunde vi ju värma på spisen. Samma balja som jag kunde bada i.

Samma gamla slitna stentrappor. Här kände jag igen mig.

Och här! Fönstret utanför vår dörr.

Den där blå figuren, den finns fortfarande kvar.

En trappa upp var den röd

Jag minns att jag tyckte det var finare här uppe.

På översta våningen, vindsvåningen, bodde en ensam gammal dam. Hon hade ett rum. Köket bestod av en kran, en slasktratt, och en bänk med ett gaskök, ute i trappuppgången. Samma standard som vi hade, men vi hade det inne i lägenheten.

Det var roligt att kunna titta inne i huset. Tack, anonyme hjälpare.

2010-06-19 09:39   begust

Kul dokumentation. Jag bodde på Brännkyrkag 39 några år på 80-talet.
Och vi ser fram emot att flytta tillbaka till Södermalm någon gång i framtiden.
En stadsdel vi trivs i.
Ser fram emot dina kommande reportage?
Skulle jag göra ett eget så får jag resa och jag undrar om de gamla husen i Hoting, på Sandön (Härnösand) och i Bollstabruk eller Riyadh finns kvar.

Besvara

2010-06-19 10:46   pic-tor

Jag växte upp på landsbygden så det är väldigt intressant att se hur stadsbornas barn hade det. Från det jag var tre år bodde vi i eget hus. Du verkar ha haft det ganska tufft efter vad du beskriver. Innergården verkar ju inte vara speciellt stor t ex. Var, och vad, lekte ni? Det var naturligtvis inte lika mycket trafik på den tiden så gatan var kanske ett tillhåll då som den inte är i dag.
Mycket intressant reportage.

Besvara

Svar från janolof 2010-06-19 11:09

Intressant kommentar.
Jag försöker beskriva sakligt vad jag kommer ihåg, och kanske mest sånt som kontrasterar mot hur det är idag. Men jag har inget minne av att jag tyckte det var tufft. Det var som det var.
Nej innergården var ingen plats att leka, det var nog ingen av de andra heller. Det var trottoaren (som ju fanns på Hornsgatan) och gatorna som var lekplats. Vad vi lekte? Det kommer jag inte ihåg.
Och så fanns ju Slussen, där kunde man springa runt i gångar och trappor utan att korsa några trafikstråk, om man hittade och det gjorde jag. Och så gick jag in i var och varannan butik och gjorde mig bekant med de som jobbade där. Jag var inte blyg på den tiden.

Svara

2010-06-19 22:19   EGW

Så avlägsen den tiden känns! Att en sådan miljö finns kvar... och rätt vad det är så bestämmer de sig för att riva och bygga nytt. Sunkiga gamla bostäder är kanske inte mycket att bevara, men det nya blir ju ofta så opersonligt. Själv tycker jag att det är mycket trevligare när de renoverar och snyggar upp, men ibland går det för hårt över det gamla. De gamla fänstren med de vackra små glasen t ex, jag misstänker att vid en upprustning åker de på sopen.

Besvara

Svar från janolof 2010-06-19 22:32

Huset är K-märkt och den renovering som skett har inte satt några spår i det yttre. Rivningshotet fanns för några decennier sedan, men förnuftet fick råda.
Hur mycket som ändrats inne i lägenheterna vet jag inte.

Svara