Med kylslagna fingrar: En kvartett konstiga (och onödiga?) bilder på Stadshuset.
Det var ju förstås inte meningen att det skulle bli som det blev, så rubriken på blogginlägget kunde lika gärna ha blivit "Gårdagens misslyckanden", "dumma försök" eller något än mer misantropiskt. Men varför framhäva det dumma i misslyckandet, när man kanske kan göra något mindre nedslående av det hela, i det här fallet dölja det hela i en radda med ord, och i ett svep förvandla fotonöjet till ett skrivarnöje, genom att låta gårdagens kylslagna fingrar få trippa runt på tangentbordet i stället.
En vacker färgbild av solens färgade strålar på hotellet i bakgrunden, som blev till ett Stadshus som gömmer sig bakom en lyktstolpe.
Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag bloggar för att jag tycker det är ett nöje att skriva, och långt ifrån alltid har något att säga, mer än det som växer fram ur bilderna, eller mitt inre, medan jag skriver. Ett rent nöje alltså. Helt oseriöst alltså, men kanske en sorts terapi för att undvika att hjärnan och tankeförmågan möglar ihop och ruttnar bort hos en (fortfarande) nybliven pensionär. Jag har ju aldrig varit någon handarbetare, mina händer var fumliga redan i träslöjden och att mecka har alltid varit en nödtvungen pina.
En bild av en solstrimma på brons undersida, men som blev till ett urblekt Stadshus.
Där uppe i tornet tog jag som yngling, eller kanske ännu bara en gosse, en av mina absolut första bilder. Jag hade vunnit en kamera och hade åkt in till stan för att köpa film och vandrade trapporna upp i tornet för att ta en bild (och kanske också njuta av utsikten, om jag hade ro nog för det. Tretton år tror jag visst att jag var.
Nästa bild var ju dömd på förhand att bli till ett misslyckande, med solen rakt in i kameran, men jag hade tråkigt i snålblåsten medan jag väntade på grön gubbe.
Även här har Stadshuset oförtjänt kommit med på ett hörn.
Här kanske misslyckandet inte är lika uppenbart, ja det kanske inte ens är ett totalt misslyckande.
Däremot kom ju Stadshusets torn med utan att jag tänkte på det, för min koncentration låg på att få med kranens topp i bilden och få en lagom förgrund till det.
Det lättsamma kåserandet och det flyktiga fotograferandet U.P.A. är nog det som passar mig bäst för närvarande. Men blev det inga vettiga bilder från promenaden då? Kanske det? Den som väntar får se.
Och när det gäller bloggen är ju orden lika viktiga som bilderna -- eller borde i alla fall vara. Det har jag skrivit förut, men kan upprepa det: ibland tror jag att jag fotograferar för att få skriva.
Jag delar Dina upplevelser av att ta mig upp i stadshustornet som 14 åring & med en lådkamera det var en höjdare det var samtidigt som klockspelet började klockan 12.00, en mäktig upplevelse. detta var 1954 mitt första besök i Stockholm. Jag följer med nöje dina foto promenader i bloggform.
Ha det bra.
Ingemar
Jag höll på nästan en hel termin med att fixa till en adventsljusstake. Alltså en bit tvåtumfyra-läkte med 4 hål plus lite utsmyckning. Typ.
Och lite konstiga bilder blev det
men onödiga?
Finns inga onödiga bilder
Och eftersom det blev ord och blogg var inte bilderna onödiga, även om de först kändes som misslyckanden.