Man kan ju låta bli att ta raka vägen hem, men då vet man ju aldrig var man hamnar...

Det gjorde jag idag, tog inte raka vägen hem, utan körde åt andra hållet när jag hälsat på min mor. Efter allt småfotograferande med småkamera på småpromenader till och från jobbet, kände jag ett behov av att se om jag fortfarande kunde fotografera stora vyer med storkameran. Landskap å sånt alltså.

Jag drog iväg och hamnade på ett gärde.

Inte vägg- eller golvfast, men väl väg- och jordfast vare den. En gammal soffa för att vänta på bussen.  Vägen var nästan borta, övervuxen, men soffan gjorde ängen intressantare.

Om jag vände på mig kunde jag se nya vägen. Och kyrkan därborta.

 

Den har legat därborta sedan 1200-talet, men då var nog åkern inte lika gul som idag, troligen var den inte alls en åker utan något annat.

 

Klockstapel, kyrka och beskurna träd.

Bilden ser ut att luta, men det är nog både mark och objektiv som luras med oss.

 

Tyvärr  måste kyrkorna vara låsta idag...

...men man kan ju alltid ta en bild av dörren.

 

 

På baksidan av kyrkan står detta träd, med en båtsmansgrav vid sin fot.

 

Kyrkfönster kan vara både spännande och vackra, så jag försökte mig på fönstertitterier.

En ruta i det blyinfattade fönstret.

 

Det blev två kyrkor till innan jag kom hem, så det blir nog en fortsättning.