Litet av varje tänkte jag att det skulle bli, men det blev 50-åriga bilder och tankar.
Jag tänkte jag skulle skriva om litet i varje idag, inte för att jag hade något om skriva om, utan för att jag hade lust att skriva. Det är ofta det som driver mig i bloggandet, att jag vill skriva för att det är roligt, inte för att jag har en massa jag vill säga eller berätta. Har jag det brukar det dyka upp under processen, under själva skrivandet alltså.
Jag har legat lite lågt med fotandet ett tag, det är som att när sommaren kommer händer det inte så mycket (eller så är det tvärtom och jag märker det inte). Eller har jag kanske varit så aktiv ett tag att jag behöver en paus för att inte bli bloggutmattad, för att vänta in ny inspiration. Kanske slutar det hända saker när alla blir somriga och försvinner åt olika håll.
Jag tror nog mest på det där med paus, att jag befinner mig där efter en intensiv period med bloggen.
Har det varit intensivt, kan man behöva vila. Här sitter min far på en soffa. Efter lite tänkande och detektivarbete tror jag mig kunna påstå att bilden är från Bromma flygplats, troligen sommaren 1964, när han fortfarande var sjukskriven, men åter hade börjat köra bil efter att den stått oanvänd ett år.
Han gillade att titta på flygplanen som startade och landade, fortfarande mest propellerplan, och jag gillade att gå ner i utrikeshallen och samla på mig tidtabeller från alla flygbolag. Han var fascinerad av teknikens utveckling, han som knappt sett en automobil när han började skolan inne i hälsingeskogarna.
Han har berättat om när han såg en bil första gången, men jag kommer inte ihåg när det var. Däremot berättade han om första världskrigets utbrott och när det nådde in i skogen där de bodde. Det var höst och de var ute på åkern, farfar och de äldsta sönerna. Genom grinden i skogsbrynet kommer en man med raska steg och går fram till farfar och säger att det är krig. Farfar går raka vägen in i stugan och kommer tillbaka med geväret på axeln och går sin väg.
Fjorton dagar senare kom han tillbaks och kriget för hans del var slut. Som bekant höll det på längre ute i stora världen. Och nästa år är det 100 år sedan.
För att uppfylla löftet i rubriken kommer här en 50-årig bild, tagen 1963, vid Svandammen i Olofslund (Bromma). Vi bodde i närheten och hade promenerat dit. Pappa hade permission från sjukhuset några veckor innan han åkte in för den stora ommöbleringen av magen. Sedan såg jag honom inte på två månader, eftersom det var besöksförbud den sommaren.
Kostym och snygga pressveck och blänkande skor. Var det söndag eller var det dåtidens vardagsklädsel?
Jag hade nyligen vunnit en kamera, och det är den som kom till bruk här. Troligen andra filmen som gick genom kameran. Jag har inte kameran kvar, den blev stulen. Eller rättare sagt, jag glömde den på en stol när vi var på PUB och fikade, och när vi kom tillbaka var den försvunnen. Men det här var på den tiden när försäkringar var enklare än idag, så jag fick en ny på hemförsäkringen. Det var bara att ta reda på vad en sådan kamera kostade (visste ju inte det, för jag hade vunnit den) och skicka in till försäkringsbolaget, så kom pengarna på posten.
Mina skor blänker också och nog är det väl pressveck här också. Blazern hade jag ärvt av en kusin.
Pressvecken var inte så märkvärdiga, pappa var skräddarmästare, även om han hade tvingats sluta med det eftersom halskotorna var utslitna, och nu jobbade som vaktmästare på kontor, en lindrig syssla, som dock gav honom bättre lön än han någonsin kunnat drömma om om han fortsatt med det han verkligen kunde. Men pressvecken fortsatte han med tills han fick en hjärnblödning långt senare.
Tidigare på sommaren (första filmen i kameran och något överexponerad). Jag undrar om inte jeansen är hemsydda. Jag minns fortfarande hur jag skämdes på skolavslutningen i sjätte klass, när kompisarna i klassen hade fina blazrar inköpta på det stora varuhuset inne i stan, medan jag fick gå i något som var hemsytt. Att jag var den enda som hade skräddarsydd kostym, och att det var fint, hade jag ingen känsla för. Jag uppfattade bara klasskillnaden, plötsligt var jag utanför.
Även pappa var på Drottningholm, när jag var där.
Diat hade blivit fruktansvärt skräpigt, och det ser inte lika hemskt ut i svartvitt. Jag rensade bort det värsta, men allt orkade jag inte städa bort. Men jag ville ha med bilden.
När jag började skriva trodde jag att det skulle handla om funderingarna på att köpa en ny kamera, men när jag väl börjat skriva hände det så mycket annat med texten, så det fick inte plats.
.
Så är det att skriva blogginlägg...man vet aldrig var man hamnar. Men det här inlägget är jag säker på att jag gillar bättre än funderingar omkring en ny kamera...
Vilka mjuka fina bilder! Den första på bänken tyckte jag mycket om.
Och du är dig lik!!!
/ Lena
Jo, den första är riktigt bra :)
Hälsningar
Jon Anders
Trevligt att du uppskattar mina ord.
/J-O
Trevlig läsning och även bilder.
Ibland behövs inte mycket för att framkalla minnen, ibland är det helt blankt!
Snyggt jobbat, ser fram emot nästa berättelse.
Ha de' bra Jan-Olof
Ha det så bra du med/J-O
Kan nog inte fortsätta så mycket med just 50-åringar, det finns inte så många.