Landskap som landskap, inne i staden, ute på vischan eller mittemellan, det kvittar mig lika
Jag fotograferar där jag råkar gå eller råkar befinna mig och jag fotografer vad jag råkar se och tror kan bli en bild. Jag samlar inte på bilder och är ganska osystematisk. Blir det bilder som platsar i bloggen blir jag glad och mår bra. Det här har förstås ändrats med tiden, en gång i tiden var jag intresserad av tekniken, numer är den reducerad till ett verktyg, där jag inte bryr mig om mer än vad jag behöver veta för att det ska fungera.
Just nu är det kvadratiska bilder som roar mig.Inte sådana som jag gör kvadratiska genom att beskära efteråt utan, sådana som blir kvadratiska redan i kameran och där jag ser det kvadratiska i sökaren.
Hur påverkar detta mitt fotograferande? Inte så mycket egentligen, jag gör som jag brukar, tittar i sökaren, komponerar och tar bilden. Eller så tar jag inte bilden för jag inte var nöjd. Och ibland blir det rena chansningar. Men det är en annan femma.
En sak som händer oftare är att det blir en stor tråkig himmel, och ska det vara kvadrater kan jag ju inte skära bort en tråkig himmel om bilden ska behålla den kvadratiska formen. Som i ovanstående bild. Den kunde jag rädda genom att mörka ner himlen, det fanns tillräckligt med information där. Andra bilder kan kapsejsa totalt.
Ett annat sätt att rädda en tråkig himmel är ju att placera ett träd där.
Men det är ju inte alltid man har ett träd med sig...
Jag hade en vidvinkel på kameran under det här strövtåget, där SL fick hjälpa mig med strövandet, och plötsligt befann jag mig inne i staden, den gamla stenstaden. Där ändras situationen . För ett givet horisontellt utsnitt får man med mer på höjden när man kan utnyttja kvadratens hela yta.
Och det kan ju vara trevligt. Mer av husen syns.
Så även för denna bild. Jag upplevde att den var enklare att komponera den med den kvadratiska inställningen.