Kan ju inte bara vara i dåtid,tog en upptäcktspromenad i nutiden som omväxling och det gav reflektioner som resultat
Det har ju blivit mycket dåtid, inscanning och nostalgiska tidsdokument ett tag, men i går bröt jag av med en kompakt promenad med minsta kameran i fickan. Det blir ju inte längre per automatik, bilder till och från jobbet, så då får jag hitta på något annat, gå längs nya vägar och försöka fotografera där det inte finns naturliga motiv, en av de saker jag gillar bäst med fotograferandet. Sedan behövs ju promenaden för sin egen skull också, men det är bara en bieffekt. Eller är det tvärtom så att bilderna är en bieffekt? Det är inte så lätt att veta.
En bit hemifrån såg jag en spång in i skogen, en okänd väg. Måste undersökas.
Jag var ju inte långt från den brusande civilisationen, vilket blev tydligt om jag vände mig om. Men i tankarna kunde jag drömma mig in i rollen som upptäcktsresande, precis som när man som barn var ute och gick. På det viset har jag nog aldrig blivit vuxen. Och nu är det försent att bli. Men jag vill inte bli, tänk vad tråkigt livet skulle bli.
Bebyggelsen var inte heller långt borta.
Ej heller var vägen fri från civilisationens spår.
Den här promenaden var ju i första hand tänkt att bli en promenad, och jag stoppade ner kameran i fickan mest för säkerhets skull. Att jag aldrig lär mig. Det finns ju för det mesta något att fotografera om man har upptäcktsögonen med sig och inte är allt för djupt försjunken i tankar under promenaden.
Upptäcker jag något blir det kanske också ett inlägg i bloggen, vilket då är det ultimata målet. Där kan jag ju kombinera promenaden, bilderna och skrivandet!
Promenera, fotografera, skriva - vilken gyllene treenighet! Alla tre var för sig en njutning, men tänk vilken glädje de tre tillsammans kan skänka mig och vilken livslust de kan ge mig. Att jag kan skriva också, ger både promenaden och fotograferingen en extra dimension åt mig. Och tvärtom ger vandringen och bilderna mig ett tillfälle, en möjlighet att få skriva, njutningen av att forma orden och meningarna, ett lika stort nöje som att forma ljus och komposition. Och båda nöjena något som för mig kräver inspiration.
.
Inne i skogen lystes de gröna mossorna upp av solen och jag satte mig ner, lutad mot ett träd, betraktade och njöt.
Men njutningen var inte fullkomlig, i bakgrunden fanns hela tiden motorvägens brus, den gömmer sig bortom träden.
Inspiration, kanske är det promenaden som ger inspirationen, och bilderna jag tar lyckas i bästa fall bevara inspirationen till jag kommer hem. Den här gången överlevde den en natt också, eller så återuppväcktes den när jag såg bilderna på nytt. De gjorde jag i ordning i går och la in i blogginlägget. Nu på morgonen återvänder jag hit och formar orden, men de snarast rinner ur mig utan ansträngning och vånda. Är det vad som kallas inspiration?
Ibland är skrivandet bara ett inlärt hantverk, men ibland upplever jag, som nu, att det bara rinner ur mig, utan att jag använder det inlärda hantverket, och blir (tillräckligt) bra på en gång.
Jag hade tur också!
Ljuset föll så perfekt när jag passerade den nyrenoverade gångtunneln. Ska jag ta det som ett omen?
Undrar vad jag ska scanna idag.
Ha det fint idag!
ewa
13-14:e är konstrundan, nu till helgen alltså.
/J-O
Har du gått å blivit pensionist, som dansken säger?
/nic
/G
Roligt att betraktelserna gick hem/J-O