jDet roliga med promenader är att de kan leda dit man aldrig varit förut
Har man riktig tur vet man inte heller var man är. Då kan man ta sig därifrån och så har man vidgat sitt vetande. Det finns ju ett lite fuskigt sätt att ta sig därifrån, att vända om och gå den väg man kommit dit, men åt andra hållet. På ett sätt är det att ge upp och också lite tråkigt, om nu inte den just gångna vägen var superintressant, underbart skön eller på annat sätt lockande till en omedelbar repris. Det var inte gårdagens väg, så jag fortsatte längre in i det okända.
Men först tog jag en bild.
Jag gick längs väl upptrampade vägar, men tog inga bilder för ljuset var vansinnigt fel där motiven fanns. Där ljuset var bra fanns inga motiv. Inga som dög för mig i alla fall. Eller så var jag fel utrustad, jag hade glömt ta med mig vattenflaskan, och längtade efter vederkvickelse.
Men då plötsligt...
Här hade jag varit förut!Jag kände igen ängen, jag kände igen fadern och sonen som tränade vid fotbollsmålet.
Jag kände igen den lilla lekparken
Jag kände igen efterlysningen av katten som fförsvan för två år sedan.
Här hade jag definitivt varit förut, men hur hade jag kommit hit? Jag såg ingen logisk förklaring. Vad härligt! Ett mysterium som måste lösas.
Jag gick vidare hemmåt och kände igen vägen jag gick. Här hade jag gått hem förra gången också.
En rökpaus gick jag förbi.
I himlen såg jag tecken.
Och det var fler än jag som var på väg.
Mysteriet löste sig när jag kom hem, med kartans hjälp. Den förra gången hade jag kommit genom ett litet skogsparti som gömde sig bakom husen när jag kom från det här hållet.
Ännu en mental pusselbit i bilden av min hemkommun har fallit på plats. Hemkommun? Det känns fortfarande lite konstig att kalla Sollentuna hemkommun, det är ju bara ett ställe där jag bor. Men nu har jag bott här i tio år, så kanske det är hemma. Jag har nog flyttat för många gånger i mitt liv för att känna mig säker. Och de senaste gångerna har jag mest flyttat från någonting, inte till något.
Och för att travestera min egen rubrik: Det roliga med bloggandet är att det kan leda tankarna dit man inte tänkt.
Hälsn!
Han kanske åker dit :)
Jag har bott i samma kommun hela livet, var snubblande nära att hamna i Vallentuna men klarade mig i sista sekund.
Den tanken har jag aldrig haft men du har rätt, man flyttar ju till något nytt för att komma ifrån det gamla och kanske bättre, om man har tur!
Nu har jag nog hamnat rätt men man kan aldrig veta.
Må gott!
Kenneth