Jag minns min ungdoms kåsörer, på den tiden tidningar var riktiga tidningar, för att inte tala om tecknarna.

En gång i tiden...

Tidigt på morgonen kom tidningen.

Jag var tidigt en flitig tidningsläsare och när jag började högstadiet expanderade det, för att inte säga exploderade. Min far bytte jobb då och det var en bidragande orsak till expansionen. Efter en lång sjukskrivning på grund av att han var helt utsliten i nacken, fick han ett jobb som vaktmästare (tror jag det kallades) på Svenska Dagbladets redaktion. Det ledde till att det var Svenskan som trillade in i brevlådan hemma vid tretiden på morgonen, i stället för DN.

Den stora skillnaden var dock det han hade med sig hem från jobbet på eftermiddagen, överblivna tidningar som skulle kastas, så då kunde jag frossa i tidningläsande, DN, Svenskan, Stockholmstidningen, Aftonbladet och Expressen. På en tidningsredaktion fanns det gott om  tidningar och då inte bara den egna tidningen.

Att göra en dagstidning var delvis ett nattarbete.

De tunna alster som idag utgör dagstidningar idag är nästan en skymf mot dåtidens tjocka luntor , som kunde vara på 100 sidor och mer. Hur tjock är din morgontidning idag? Du kanske inte ens har någon? Kulturskymning eller tidens gång och utveckling? Ett nöje mindre i alla fall, jag minns med glädje hur jag plöjde genom luntorna. Men mycket papper gick det åt.

Tidningsläsandet gav en utblick över världen

Så var det då alla dessa kåsörer och liknande skribenter som fick plats i spalterna och gavs rejält utrymme, t.ex. hade DN Namn & Nytt och SvD Marginalsidan , som väl inte bara var en sida utan ofta ett helt uppslag (rätta mig om jag har fel). Dessutom var ju formatet större på stora morgontidningarna, innan alla fick kvällstidningsformat.

Gott om utrymme och man kan hitta lite av varje.

Jag tänker på namn som omvärldsbetraktaren Eld och ordekvilibristen Cello (som ju fanns i DN resp. Expressen), Fibben som väl var mer poetisk (som nybliven tonåring tyckte jag han var lite tråkig) och Kar de Mumma, med just texter kryddade på hans eget vis (och så småningom fick sonen överta rollen).

Läste man Idrottsbladet, vilket jag inte gjorde annat än sporadiskt, kunde man hitta TT** (!!) och hans texter ... som ibland (???).   gjorde typograferna tokiga för typerna !! tog slut i sätteriet (OBS!!)...

Jag undrar om inte vissa skribenter här på FS-bloggen har honom som förebild i skrivandet.

** TT=Torsten Tegnér

Ett utrymme som kan fyllas av lite av varje.

Så var det tecknarna också.

Rit-Ola, som ju inspirerats till namnvalet av en framgångsrik finsk löpare, var väl en föregångare när de gällde tecknade sportspalter, men också pappa till Biffen och Bananen.

Bertila, som jag minns för På Tapeten, på Aftonbladets lördagsbaksida. Och han är pappa till Sten och Flisa och deras familj (och en hel del annat).

Ströyer och hans dagbok, Gahlin och hans Salon, och Beverloos spalter i Motor, är bara ytterligare sådana exempel.

Inte en teckning, men i alla fall en bild.

Men det är klart, det fanns mer tid att läsa på den tiden, när TV-n var ny och sändningarna begränsade och inte tog så mycket tid, och man ofta lyssnade på radio, och då kommer jag att tänka på alla gamla radio-röster, speciellt de man hörde i Dagens Eko, Göran Byttner, Bo Järborg och inte minst Arne Thorén som outtröttligt kunde prata hur länge som helst. Och alla andra.  Jag skrev ner de första tre som dök upp i huvudet, så det är ingen prioritering av namnen och det gäller i hela texten..

Bilderna har förstås inget med texten att göra, de är bara några bilder jag roade mig med att ta i går kväll, från min balkong och som jag aldrig trodde att jag skulle använda.

En gammal idé

Att skriva det här blogginlägget är en  gammal idé, och den har legat ganska länge som ett knappt påbörjat inlägg och grott , men först nu blev det något. Idén föddes en gång när jag funderade på om det skulle vara möjligt att producera ett (seriöst) inlägg varje dag, precis som de ovan nämnda personerna (och ännu fler) gjorde.  Nu vet jag att det går, i alla fall om man inte har ett jobb som hela tiden ockuperar  plats i skallen.

Sedan var det spännande att upptäcka att jag kunde använda gårdagskvällens bilder och få någon sorts koppling till det jag skrivit. Ibland bara händer det!

.