Jag gick en promenad med ett gammalt tungt objektiv i går, tyckte det var läge för en modern motsvarighet idag.
Kameran var densamma och vägen var densamma, men objektive skilde promenaderna åt och även tiden på dagen. Det med tiden på dagen borde jag ju ha tänkt på, riktningen på ljuset var ju en annan och medljus blev till motljus och tvärtom. Förhållandena blev inte så lika som jag hade tänkt mig, men promenaden blev lika trevlig för det. Och egentligen har det inte så stor betydelse, för jag är ingen testartyp.
Men jag börjar med en björk som var med i förra inlägget, men idag var där ingen sagoskog.
Olympus 45mm/1.8 med full öppning. Igår, i förra inlägget hade jag en Hexanon 52mm/1.8. Ganska lika alltså. Men Olympusobjektivet har autofokus och saknar bländarskala.
Tankarna i förra inlägget började lite kring sådana här motiv Skulle Olympusens autofukus klara sådana här motiv.
Ja och nej blev nog svaret. Jag fann att om jag samtidigt skulle fokusera och komponera, var manuell fokus enklast för mig. alltså blev det ungefär oavgjort.
Det här motivet blev det oavgjort vid. Ergonomiskt alltså. Hur objektiven återger motiven har jag inte detaljstuderat.
De här blommorna klarade Olympusen bättre. Det kan bero på att de var mer utslagna idag.
Det kan också bero på att det var skit bakom spakarna igår, dvs. att jag inte klarade av att fokusera exakt. Ett minus till Hexagonen alltså.
Eftersom jag tog en svartvit bild här i går gjorde jag det idag också.
Gränsröset fotade jag från en annan vinkel idag p.g.a. ljuset.
Ni märker väl att jag mer och mer glider iväg från objektivjämförelserna....
... så jag avslutar med en bild från gatan där allt glödde i solnedgångsfärger igår.
Hälsningar Lena
/ Bengt