Fler fyrkantiga fyrkanter
Färglösa och färgade foton förevisas
Fri flukt!

Jag var vid Slussen. "Filmen" (den imaginära) var slut och jag bytte till ny. Men jag bytte också film.

Det handlar ju om att jag testar de inbyggda funktionerna i min Olympus EP-1.  I förra inlägget testade jag grovkornigt svartvitt, precis 12 rutor och nu tänkte jag göra samma sak, 12 rutor, men bara svarvitt, utan något fejkat korn. Jag visar inte alla tolv, för jag blev inte nöjd

 

Den första blev lite speciell, för jag missade att ställa om slutartiden. Men den får komma med, för att uttrycket blev lite som det blev.

Spöken i en känd trappa vid Slussen.

 

Nu har jag kommit ner på perrongnivån och det är fredageftermiddagsrusning.

Jag gillar inte riktigt resultatet. Överstrålningen från det starka solskenet i bakgrunden och även från lysrören stör mig. Det här är ändå den bästa bilden, det är mycket värre på andra. Kanske är det kamerans omvandling till svartvitt  som ställer till det. Annars brukar jag ju göra bilderna svartvita i datorn. Eller är det objektivet som ställer till det. Eller är det helt enkelt hopplöst.  Eller...

 

Men en bild till får det bli.

Mycket linjer kors och tvärs blev det. Intressant att Bankomaten ligger i bageriet! Här ska det bli andra bullar av...

 

Sedan gick jag upp i solskenet och lämnade de plågsamma svartvit-experimenten bakom mig. Men jag behöll formatet, det kvadratiska, det är ju trevligt på sitt sätt och behöver utforskas mer.

Skuggorna börjar falla, eftermiddagslånga, men eftermiddagssvalkan dröjer ännu ett tag.

 

Av bara farten hamnade jag på Mariaberget igen, på välkända jaktmarker. Det är ju ganska nära Slussen. Här är vi vid toppen av besvärsbacken, den ligger till höger utanför bilden.

Maria Trappgränd, solspeglingarna ger tillfällig dekor på väggen.

 

Solspeglingar i närbild (Onödig bildtext?)

 

Vi är ju nära puckeln och Ellens nu, men det är inte särskilt intressant så här års. Hela puckeln sover. Stängt. Semester. Inte bara Ellens, utan det mesta annat också.

 

Men, sedan jag var här senast, för några veckor senare, har jordhögarna jämnats ut och tre soffor kommit på plats. Trevligt.

Tre soffor. Det räckte med en för mig att vila på.

 

När jag satt där öppnade sig blicken mot nya motiv.

En segelbåt i fönstret.

 

En annan vinkel.

 

För den som inte upptäckt det har jag bytt objektiv också. När jag lämnade Slussen bytte jag 17 mm mot zoomen 14-42 mm. Inte för att zooma, det är inte så jag ser det, utan för att ändra beskärningen direkt i kameran, för att ändra utsnittet och koncentrera sig på detaljer i stadsbilden.

 

Har jag inte rest mig från soffan sitter jag kvar där än...

Har man ingen fantasi, kan man bli en härmapa
12 x (6 x 6) , grynig Tri-X vid Slussen, fast med fusk

Inspiration och idéer kanske man hellre skulle kalla det. Ibland fångar man upp något som är så naturligt enkelt att man borde ha kommit på  det själv, men man ser det först när någon annan formulerar det,  fast man egentligen redan hade alla pusselbitar . Eller så behöver man bara bli påmind.

Den här gången var det Micke Borg som gav mig idén i sitt inlägg om lågbudjetfotografering. Han skrev där om den inbyggda begränsning som det innebär att ha en film i kameran med en given längd och därmed ett givet antal rutor att fylla med bilder. I det här fallet 12 rutor och då också kvadratiska rutor.

Som den här t.ex. Förstora gärna för den rätta känslan.

Kvadratisk ruta 1. Cyklande dam vid Slussen.

Begränsningens konst kan vara svår. Begränsar man sig till 12 rutor är så att säga begränsningen inbyggd, man kan inte dra iväg hur många rutor som helst, utan bör tänka sig för innan man tycker på knappen. Annars är det plötsligt slut. En fälla lätt att falla i, med moderna digitalkameror, med till synes oändlig minneskapacitet (i alla fall om man tar bilder en och en och inte "sprutmålar" med kameran).

Jag tänkte därför att jag skulle begränsa mig till 12 rutor.

 

Kvadratisk ruta 2. Utsikt mot Kornhamntorg. Därborta lyser solen, här råder skugga.

 

Jag begränsade mig till 12 rutor, precis som Micke, inte för att jag var tvungen utanför att jag var nyfiken att se vad som hände. Lite roligt alltså. Fotografering skall vara  roligt och lite spännande. Nyfikenhet är inte heller fel, det är då man kan upptäcka saker, motiv och bilder, till exempel. Tappar jag upptäcktslustan blir det heller inga bilder.

Sen kan jag hålla med om att det var lite härm-apigt att välja Slussen, precis som honom, men det får jag väl skylla på min barndom då jag sprang omkring mycket här i alla spännande gångar och tunnlar.

 

Kvadratisk ruta 3. Lastplats. Vilken sorts laster vet jag inte. Det förekommer väl både det ena och det andra här i mörkret

 

För Micke var det kameran som bestämde formatet, 6 cm x 6cm. I mitt fall var det jag som bestämde formatet, ställde in 6 x 6 (utan centimetrar, bara ett förhållande) i en meny. Så var det Tri-X och 27 DIN, som gällde. 27 ställde jag in (även om det numera har blivit 400 utan logaritmisk skala), men jag fyllde också på med den artistiska grovkornsinställningen. För att skapa den rätta känslan, kanske.

Så nu vet ni bakgrunden.

 

Kvadratisk ruta 4. Down Under. Nere i trafiklabyrinten.

 

Men egentligen var det nog lika mycket det kvadratiska formatet som lockade. Jag gillar ju det, det ger andra kompositioner än det avlånga formatet, och med den här inställningen kan jag ju fuska mig till formatet, utan att behöva ha film i kameran.

Jag har ju en gång för alla tagit mig ut ur mörkrummet och framkallningsträsket och längtar inte tillbaks. Det skulle hämma mig i mitt fotograferande. Det skulle bli för mycket teknik och praktiska besvär och för lite bildskapande.

AHA! Här kom jag på något, som jag inte tänkt på. I alla fall inte konkret formulerat i ord och därmed inte helt medvetet. Det är nyttigt att skriva och reflektera.

Jag slipper en massa praktiskt pyssel som jag hatar, om jag fotar digitalt, och därför är det roligare.  Och därför blir det bättre bilder.

 

Kvadratisk ruta 5. Onekligen har det blivit sjabbigt och slitet härnere. Avsiktlig eller oavsiktlig vandalism?

 

 

Kvadratisk ruta 6. Macken är borta, men plats för bilar är det.

 

Kontrasterna kan bli stora härnere, inte minst om man tar med det direkta solljuset ihop med djupa skuggor.

Kvadratisk ruta 7. Ljus och mörker.

 

Det kan ju bli bättre (?) med mer homogent ljus.

Kvadratisk ruta 8. Bilarna kommer.

 

Det var nog här någonstans jag glömde bort mig och inte tänkte på att jag bara hade 12 rutor på mig.  Visserligen hade jag kunnat fuska, kameran är ju digital och jag hade kunnat radera bilder, eller hade jag kunnat ta många och välja när jag kommit hem. Men det ville jag inte, då hade ju hela experimentet varit meningslöst.

Dessutom, detta att filmen tar slut för att jag fastnar vid ett motiv och tar för många bilder, är ju något jag känner igen från filmtiden, visserligen inte med 12 kvadrater, men väl med 36 små rektanglar. Ofta beror det på att jag känner att jag inte lyckats och gör fler försök istället för att inse att jag skall låta bli.

 

Kvadratisk ruta 9. Bilarna passerar.

 

Det var det här med att försöka fånga bilar i rörelse i mörkret under Slussen som gjorde att jag slösade fyra rutor på samma typ av motiv.

 

Kvadratisk ruta 10. Ännu en bil passerar.

 

Kvadratisk ruta 11. Dubbelriktad trafik.

 

Här insåg jag plötsligt vad jag gjort och tog en stillastående bild.

Kvadratisk ruta 12. Sista rutan.

 

Sista bilden på filen, och ingen bild kvar till de delar av Slussen som är ljusare och mer befolkade. Men det fanns ju en lösning på problemet: En film till! Och då körde jag utan pressat 70-talskorn

Tack Micke för inspirationen!

Olympus PEN Ep-1, 17 mm

Vila, svalka och frid,
inne och ute,
i kyrka, skugga och sol
och vuvuzelor?

Efter min korta promenad från Centralstationen (Stockholms , alltså) i gassande sol och skuggan från stadens hus, med en paus för glass på Bunkebergstorg, hade jag kommit fram till Jakobs kyrka, granne till Kungsträdgåren och Kungliga Operan.

Ljudet från den 83-stämmiga orgeln trängde ut genom dörren som stod på glänt och lockade in mig till musiken, skuggan och svalkan.  Det skulle bli orgelkonsert, inte nu, men till kvällen, och jag tror att någon provkörde orgeln. Jag satte mig ner och njöt.

 

Jag tror inte jag varit in i kyrkan förut, trots att den ligger centralt, har legat här sedan invigningen 1643,  ja längre för den hade föregångare, och jag har passerat så många gånger. Jag slogs av var kyrkan var så ljus och luftig.

 

När jag setat en stund tystnade musiken och jag reste på mig och gick en runda. Inte i hela kyrkan, så jag har lite kvar att upptäcka till nästa besök.

 

Ljuset föll så fint på väggen just här, så det fick bli två bilder .

 

Kyrkan var inte tom, turisterna passerade, satt sig ner, läste i guideboken, tittade och fortsatte sin tur i staden.

Liten spansk familj och en man i blå skjorta.

 

Det gjorde även jag, fortsatte min tur, ut på den lilla kyrkogården, där man också kunde vila i skuggan, på soffor i grönskan som det här tyska paret, eller som den franska familjen med fem döttrar som sitter utanför bilden.

Tyskt par och Jakobs kyrka, med den röda färgen.

Alldeles intill ligger Kungsträdgården. Där vilade också folk, eller om de kanske bara njöt av den soliga  sommarstaden.

Endel sitter vid vattnet...

 

...andra väljer en bänk i skugga av träden.

Det pågick grön festival, där av tröjornas färg.

 

Man kunde också söka sig till Molins fontän från 1873. Mannen som talar i telefon är yngre och har kommit dit senare.

Vi kan inte lyssna på honom men väl på Tommy Körberg som sjunger om Molins fontän i revyn Svea Hund:http://www.youtube.com/watch?v=Fc1Y8ZvK13c

 

Vattnet faller ner i motljuset, och man kan i alla fall inbilla sig att det skänker svalka i värmen.  Jag tror trädens skugga betyder mer.

 

Möjligen får de här svalka om fötterna.

 

Själv hamnade jag på Bagdad café och fikade i lugn och ro

 

Men plötsligt kändes det inte som  lugn och ro längre, när vuvuzela-ljudet det trängde in genom fönstret. Men det var falskt alarm! Det var en turistbuss som stannat för rött ljus alldeles under fönstret och luftkonditioneringsaggregatet på taket lät som ett gäng vuvuzelor.

 

När jag fikat gick jag vidare, men det är en annan historia.

 

Olympus PEN Ep-1 + 14-42 mm (utom sista bilden: 17 mm)

 

När solen bara gassar och molnen lyser med sin frånvaro kan man kanske åka in till stan och leta efter skugga

Bara gassande sol från en molnfri himmel, och det bara fortsätter och svetten rinner. Ett Eldorado för soldyrkare och badare kanske, men jag börjar tycka det är tråkigt. Men inne i stan finns det ju höga hus, då borde det ju finnas skuggsidor också. Jag kanske skulle testa att leta efter skugga, travar iväg till pendeln och är strax mitt i storstaden.

Men egentligen var det nog fotomotiv och inspiration jag saknade...

 

Inne i stan fanns det moln...

... och bilden fick bli svartvit för annars var den så hiskeligt blå. Hötorgsskrapan, den femte är det väl, var så otroligt vit i solskenet idag, alltså inte bara på bild utan även i verkligheten, den bländade nästan redan när jag stod utanför Centralen.  Har den bytt färg? Eller var det bara för soligt idag?

 

Fullt med folk var det...

...både levande och andra, en del i sol, andra i skugga.

 

En del är på väg med raska kliv...

...medan andra är mer tveksamma.

 

Jag kör med min Olympus PEN, som det så ofta blir numera, så behändiga 335 gram att ha med plus nästan försumbara 71 gram objektiv. Inget man släpar på, den bara är.

 

Men idag släpade jag med zoomen också, 150 gram till,  jag vill ju lära känna den också och inte bara ta vidvinkelbilder. så här har jag dragit till med en telebild, 38 mm (crop-faktor 2).  Jag hade rätt, det fanns skugga i stan. Om man står på rätt ställe.

Här har också färgen kommit tillbaks i bilden. Jag ville att det röda skulle synas. På de första tre bilderna tog jag bort färgen, inte när jag fotade, utan när jag kom hem. Ibland tycker jag det är praktiskt, att inte behöva bestämma sig i fotoögonblicket, när motiven passar i både svarvitt och färg.

En gång i tiden, på den där gamla analoga filmtiden, körde jag med två kamarehus, ett med Tri-X och ett med dia. Skönt att slippa.

 

Två herrar i solskenet med två olika färdmedel. En bara väntar, en försöker lösgöra sitt åkdon. Sommar-Stockholm och många turistbussar och inte så många promenerande som konverserar på svenska. Tyska. Franska. Spanska. Den här farbrorn sa inget. Busschaufören kanske pratar dalmål.

 

Det var inte bara turister i stan, det fanns lokalbefolkning också.

"Nämen titta, här fanns det godsaker..."   Tyckte inte fågeln behövde färg, för det har den inte...

 

Nu har jag kommit fram till Jacobs kyrka, och dörren stod på glänt och orgeltoner sipprade ut, och det lockade in mig (tillsammans med förhoppning om lite svalka. Men först tog jag bilden.

Intressant vad som hände med den här bilden. Det jag såg, och det som fick mig att ta bilden var den röda färgen (kyrkan är röd), och kontrasterna mellan ljus och skugga och alla solfläckarna på gatan, men när jag satt här vid datorn testade jag att ta bort färgen och plötsligt såg jag en ny, bättre bild.

Hade jag haft svartvitt i sinnet hade jag ju också sett motivet för det är ju ljuset som gör bilden, men här var jag övertygad om att färgen skulle tillföra något. Jag hade fel.

Som sagt, jag gick in i kyrkan, men det får vi återkomma till, vi är redan uppe i sju bilder.

 

När solen lyser skarpt
och skuggorna förstör bilden
kanske det är skuggorna som är bilden

Tre farbröder står så fint i allén, tätt ihop, konfererande, funderande eller spekulerande. En given bild, men det är motljus och skuggorna förstör och till råga på allt är farbröderna svarta. Men vänd då på steken och gör fienden till din vän och utnyttja skuggorna.  Farbröderna och skuggorna får bli svarta och trädens skuggsidor nästan svarta. (Farbröder förresten, det är bara en av dem som är äldre än mig.)

Tre farbröder kastar skuggor i kapp med träden.

 

Men när ändå bilden är så mycket kontrast, varför inte ta bort färgen.

Fortfarande tre svarta farbröder, men skuggorna har mer nyanser. Samma bild, men ändå inte.

Ett annat träd, men inga farbröder.

Den här bilden hade jag aldrig funderat på utan skuggan. Den är så att säga trädets förlängning och ger struktur, komposition och bild.

 

På något sätt är det detta med form, struktur och komposition som är stommen (eller ska jag säga drivkraften) i mitt fotograferande just nu. Jag har ju alltid varit en sökare i mitt fotograferande, och fotograferar det jag ser, och just nu är det former jag ser.

 

En skuggbild till. Här är det grus som är motivet, förutom skuggorna.

En på-vägen-till-jobbet-bild, som fick användning nu när skuggor blev aktuellt.

 

Sens moral? Det ska väl då vara: Låt inte skuggorna förstöra för dig. Använd dem!

 

Olympus PEN + 17 mm