Jag gjorde en utflykt till Skåne -
och hamnade vid en å

Jag for till Skåne i helgen. Inte för att fotografera, men i det vackra solskenet blev det några bilder under lunchpausen,

Det fanns en å och en brygga som fångade blicken.

Solens strålar förgyllde landskapets skönhet.

Isen kan bjuda på många sköna vyer...

...liksom speglingarna i snön.

En liten upptickare får avluta dagens lilla kavalkad.

En liten lördagspromenad med Olympus PEN Ep-1

Snö och blåst och kaos men allt ändrade form och sedan kom solen och lyste upp och kameran fick ut och gå

I förrgår när skymningen föll var allt så mörkt och mulet och blått och bara ett enda värmande ljus syntes i fjärran.

Från min ytterdörr

Men sen kom ett dygn av blåst och snö och formade om världen och skapade nya former och solen hjälpte till med sitt skuggspel.

Från min bakdörr

På skuggsidan (som är framsidan)  tonade snön i blått.

Solen inbjöd till promenad, men kölden bet lite i kinderna. Dags för ett litet köldtest av kameran, -15 ska den väl klara. Ja det blev lite kallare nere i sänkorna, men ingen riktig kyla, alltså.

 Promenerade  välkänd väg, men allt är inte välkänt. Här är inte bara marken insvept i vitt, även husen.

Snön är inget hinder, vanliga genvägar trampas snabbt upp

Varför kan inte de som planerar gångvägar lära sig att människor går närmaste vägen, inte längs kanterna på rektanglar.

En del motiv inbjuder till färg, andra till svarvitt, jag bara följer ögats impulser.

Just den här vyn, med lite variationer,  har jag återvänt till flera gånger. Det är något i formerna jag gillar.

Men när jag bytte vinkel blev det färg  istället. Fråga mig inte varför, det bara blev så.

Fast egentligen är det bara bluff det här med färg och svartvitt. Det är ju samma kamera och samma filer. Men egentligen är det inte bluff, för jag "tänkte" i färg och "tänkte" i svartvitt när jag tog bilderna och det stämde när jag kom hem till datorn.

En svartvit bild, den sista för dagen.

Jag testade inte bara kameran i kylan, jag testade också zoomen, som jag egentligen inte använt förut. Jag har ju bara fotat med pannkakan.

Bilder med Olympus PEN Ep-1 och 14-42 mm

Så var det det där trädet -
en betraktelse

Jag går ofta förbi det. Jag kan inte undvika det. Det har ställt sig mitt bland stenarna och cementen intill min arbetsplats. Det gör inget, jag gillar det och gillar att se det när jag passerar det.

Undrar hur många som gör det? Ser det alltså.

Här dröjde sig sommarkänslan kvar.

När hösten nalkas har oftast mörkret fallit när jag passerar.

Här har de artificiella färgerna tagit över efter sommarens ljushet.

Men sen kommer snön.

Nu är världen blå...

Strödda noteringar från en bildfattig period

Noterade på fri hand med Olympus PEN och pannkaka.

Gatufoto, ISO-test eller en betraktelse över reklam?

Jag har ju varit lite inaktiv på fotosidan (dvs personligen) och Fotosidan ett tag, men Fotomässan gav mig en kick, så att jag kom igång igen och då dyker det upp en massa idéer igen. Men det var nog inte mässan i sig utan människorna som gjorde det. Tack alla för det. Det fick eremiten att krypa ut ur hålan (där jag gärna gömmer mig så här års, när både det yttre och inre mörkret sänker sig).

När min PEN var ny tog jag några skymningbilder på Kungsgatan efter ett biobesök, för att testa kamerans förmåga på ISO800. Det blev bl.a. ett par studier av gatureklamens interaktion med den omgivande miljön (nu fick jag väl till det, va?). 

Men framförallt var jag väl ute efter att undersöka kamerans förmåga (och kanske min) att hantera det kontratsrika ljuset. Jag har ju testat detta förut, att fota reklam ihop med omgivningen för att se om man kan skapa något intressant av kombinationerna.

I den här bilden valde jag att göra omgivningen lite halvmörk, annars hade färgbruset i den vita kappan gjort den regnbågsmönstrad.

Men nu har vi kommit så långt att sådana här bilder måste tas mycket tidigare på dagen, och aftnarna får ägnas åt mörkerfoto. Ha det så bra i mörkret!

Bilderna tagna med Olympus PEN EP-1 och 17 mm pannkaka

Fortsatta vardagsobservationer med nya kameran: Om det har regnat när man kommer hem är bara spåren av barnens lek kvar

När jag gick från bilen och in till mig såg jag att det hade regnat. Inte mycket, bara en skur, men marken var blöt där det inte hunnit torka. Och barnen hade lämnat leken kvar ute och flytt in till annat. Eftersom jag hade nya kameran i fickan (jo den ryms där fastän det är en systemkamera) tog jag upp den och lät lekens rester bli en slutpunkt i kompositionen.

Ja, allt det där tänkte jag inte då, det ser jag nu efteråt. Det är nog därför jag skriver om bilderna, för att se vad jag gjort. Och jag fotograferar för att se hur många bilder och motiv det går att utvinna ur den enkla vardagen. Och förstås vänja mig vid nya kameran (vilket inte är så svårt).

De här bilderna handlar nog om ytor också. Jag gillar ytor. Jag har ju ett helt album med bilder av ytor , (men inte ytliga bilder). Men där handlar det om ytor på annat sätt, inte om ytorna i bilden utan om ytor som ytor.

Vad jag har för regler när jag komponerar bilderna och låter ytorna dela på bildytan och bygga upp bilden? Inga. Jag låter ögats känsla styra. Jag har aldrig läst någon bok om komposition, däremot har jag sett många bilder och det som har tilltalat mig på olika sätt är så att säga inympat och omedvetet. Eller kanske undermedvetet.  Ögat styr. Jag lyder.

När regnet kom lämnade föraren bilen och gick hem.

Och här syns det att man brutit mitt i, mitt i samtalet och mitt i leken, medan lekens attribut ligger kvar i skilda ytor.

Men leken är för stunden och några timmar senare, efter en rejäl regnskur, är bara fragment kvar som minner om vad som varit. 

Olympus PEN E-P1 + 17 mm pannkaka.