Inte bara eld, det var vanlig höst också

Jag tog inte bara eldfängda bilder i helgen utan även några normala höstbilder, sådana med höstfärger, även om det inte var de sprakande färggranna höstfärgerna, utan mer dämpade "fuktig  höst"-färger

Också en sorts höstfärger, kanske  inte riktigt den vanliga färgskalan.

Rinnande höstfärger?

Lite trängre passage.

.

.

SLUT.

Sten, betong och gräs
eller konsten att se det sköna (?)

Sten, betong och gräs, det låter lite som "Sten, sax och påse", en liten lek kanske, i brist på annat, när man inte har något för sig, men det var vad jag hittade i går eftermiddag när jag snirklade runt i grannskapet för att hämta hem lite frukostmat  till idag.

Sten, betong och gräs?

Ja, det är ju blommor där också, men dem kan vi ju kalla (o)gräs, så är det ganska nära rubriken. När man går bland allt det fula, betongigt gråa tycker jag att det är bättre att fokusera på de fläckar av skönhet som finns, i stället för att tyngas av fulheten (om den nu finns), och då inte bara som fotograf, utan även som människa.

Alltså ser jag här det gula, det röda som sticker fram, linjerna, och det varierande ljuset i tunneln. Nu är det ju inte så att jag går och tänker på alla detaljerna när jag går där, det är något jag kan formulera nu efteråt när jag ser bilden, men jag upplever det, jag uppfattar det och tycker inte att helheten är så ful som den är. Det är bara skönheten som ofta är missförstådd och osedd...

Några steg till och vi ser det röda bättre...

Felplacerade, utbrända och bortglömda står de i askan medan kabelrännan pekar ut vägen mot framtiden och stora vida världen. Där borta finns pendeltåget.

Jag är lite förbryllad själv av att jag kan tycka att det är, ja kanske inte vackert, men i alla fall skönt på något sätt. Bildskönt kanske. Egentligen borde jag väl bli moraliskt upprörd, men det blir jag inte. Jag tycker det är helt fel, men skönt.  Hm...

Medan jag står där kommer några som är på väg ut i stora världen.

På väg mot en ljusnande framtid?

Bilden är urblekt och överexponerad i de ljusa delarna. Det är meningen. En del av uttrycket i bilden.

För att få lite omväxling blir det en annan trappa. Går man runt hörnet till vänster hittar man den lokala pizzerian. Går man uppför trappan kommer man till den lokala Konsum-butiken som har överlevt mellan två stora köpcentra.

Bilden är bara ett skönt utsnitt av verkligheten.

Jag tror man mår bättre om man stannar upp (åtminstone i tankarna) och ser de här små öarna av skönhet, även om världen runt om är hård  och grå som sten och betong.

Några steg från förra bilden ser det ut så här om man vrider på sig.

Här tycker jag man skall se träden, gräset och stenarna och den rundade gräskanten och uppfatta deras skönhet, och inte fokusera på det betongigt grå parkeringsdäcket i bakgrunden. Om man tittar rätt blir det mycket trevligare. Där i bakgrunden, bland de vita skorstenarna , bor jag.

Sedan kan man ju alltid fundera på om jag censurerar verkligheten genom att göra dessa små utsnitt. Att jag gör så kan ju bero på att jag inte hittat något sätt att fånga fulheten, i alla fall inte på något sätt som är mitt. Jag är inte heller säker på att jag har behov av det. I alla fall inte nu, kanske någon grå novemberdag.

Olympus PEN + 17 mm

Några minuter i ett regnigt hörn

Det regnade i går, så då gick jag till ett regnigt gathörn när jag skulle gå hem, i stället för att gå hem. Visserligen hade jag regnjacka på mig, men hade ändå ingen lust att gå, så jag stod under ett tak i stället. Några minuter i alla fall.

Regnigt och blött och just i detta ögonblick ganska tomt. Fönstren hos Max lyser varmt och välkomnande. Att det var tomt i just detta ögonblick var mer en tillfällighet, människor och bussar rör sig mest hela tiden, vid den här tiden på dagen.

Nu har ni sett i första bilden hur färgerna ser ut, så nu plockar jag bort dem och kör svartvitt, så att man tydligare ser vad som händer i bilderna och inte förvillas av färgerna.

Blandad trafik.

Ibland var det bara en enstaka människa som passerade.

Med raska, men ändå lätta, steg.

Människor här och där.

En gäckande skugga....?

Kämpar med paraplyer.

Det är nog den här jag gillar bäst.  Det blev lite liv i den.

Tomt!

Det var ingen på uteserveringen. Kanske hade de stängt för dagen.

Regnet fortsatte.

Jag tog bussen hem...

Olympus PEN, 17 mm

Urbant landskap?
Observation och reflektion.

Urbant landskap, är det ett sådant jag rör mig i när jag går till och från jobbet? Urban innebär ju sådant som är relaterat till staden. Hur mycket stad måste det då vara? Räcker det med en villastad, eller måste det vara den tunga stenstaden? Ett annat sätt att tolka begreppet är motsatsen till landsbygd. Då är det inget snack om saken, det är ett urbant landskap jag rör mig i, de inslag av natur och landskap jag passerar är ju bara små reminiscenser.

För två år sedan (eller är det tre nu? Minnet sviker.) var det skog här. Ett urbant genombrott har skett, en del naturlig skönhet har försvunnit och ersatts av annan skönhet och andra former. Men visst var det skönt att gå i tallskogen. Vi vandrare är så få, så vi glöms bort i planeringen. Men å andra sidan uppstår det nya motiv. Vandraren räddas av den flanerande fotografen.

Landskap kan också vara av det lilla slaget.

Intorkat deltaland efter helgens regnande, överrullat av en byggjobbares bildäck. Urbant och tillfälligt landskap i miniatyr. Många är dessa upptäckter som förgyller vandringen.

Fotografen är på spaning efter motiv...

... och blir själv ett.

Urbana former?

Ett (nästan) svartvitt motiv i färg. Broar är bra, de hjälper oss över hinder, här hjälper den vandraren över vägen, den nya vägen som ger framkomlighet, samtidigt som den är ett nytt hinder. När man skapar nya vägar för kommunikation uppstår samtidigt hinder, för den som inte kan nyttja det nya.

"Alla tekniska hjälpmedel är i sig också diskriminerande", ett citat från 70-talet.

Här har ju brobygget skapat en liten teaterscen...

...men det ordnas inga föreställningar. Rekvista bara ligger där, och ljussättningen sköter moder natur med den äran, men handlingen får man skapa själv.

Urbant landskap?

Ett mikrolandskap i så fall.  En dubbelbjörk mellan gamla vägen och nya vägens fyrfiliga asfalt där bakom.

Och även om man riktar blicken uppåt hittar man det urbana landskapet.

På spaning efter det urbana landskapet i går, måndagen den 9 augusti 2010. Men det visste jag inte då, det kom jag på efteråt när jag såg bilderna.

När jag gick där bara såg jag. Det är seendet som är det viktiga. Och anteckningarna som PEN sköter med den äran, med sina 17 mm.

Nu ska jag gå till jobbet. Undrar vilken väg...

Ha en bra dag!

En bild jag måste ta
-- hemliga tecken på bron?
- - inte EN kotte i vattnet
- - Å när blir det sunk?

Av rubriken att dömma verkar det bli en salig blandning i det här inlägget, strödda fynd, pytt-i-panna eller Persons blandning, kalla det vad ni vill, men det blir vad det blir när man tager vad man haver.

Igår

Igår var jag på en plats dit jag brukar komma någon eller några gånger per år och nu var det vatten i bäcken efter allt regnande, och då bara måste jag ta några bilder. Det är ofta skumt under de täta lövkronorna, så jag satsade på en mörk bild.

Abstrakt vattenfångst. (Den bör förstås förstoras, annars syns det inte alls.)

Idag

Idag prövade jag att gå till jobbet, lite långsam tillvänjning efter sommaren...

På bron, den nya, möttes jag av konstiga, främmande skrivtecken på den nya asfalten. Vem har varit här, varelser från någon främmande planet, eller vad?

När jag vände mig om skedde något magiskt, tecknen bytte färg och blev mörka.

Är det kanske trolldom inblandad. Bäst att skynda vidare.

När jag några steg senare ser en komposition upplagd bredvid gångvägen är det bara att tacka och ta emot.

Tack för kompositionen!

När jag kollat posten, rensat skräpmail, svarat på andra och sparat en del till senare, ätit lunch, testat nya espressobryggaren och snackat lite skit, tyckte jag det räckte som försiktig tillvänjning och vandrade hemåt igen.

Inte EN kotte, men många...

Den här vattenpölen finns nästan alltid, sommar och vinter, ibland blöt, ibland frusen ibland bara en smutsig fläck. Det är nog snart Sollentunas mest fotograferade vattenpöl, den är ju en gammal bekant i mitt bloggande.

Idag var det kottarna som fångade blicken.

Sunk, vad är det?

Ingen aning, men sunk-foto är ett ord jag sett här i bloggen på sistone.

Är det sunkigt när ogräset växer i betongen och inte blir bortrensat och det är klottrat på väggen?

Eller är det vackert när växtligheten  ger lite liv åt de hårda ytorna?

Måste man gå lite närmare så att det gröna inte syns för att sunkigheten skall infinna sig?  Jag blir alltid lite kluven när jag ser sånt här, dels är det ett ofog men dels finns det en skönhet i det.

Eller måste man ta bort färgen för att det ska bli sunkigt?

Sunkigt?

Nu har jag ju inte letat upp ett motiv som är supersunkigt, utan bara fått ett hugskott när jag passerade en plats jag passerat många gånger.

Noteringar gjorda med min betraktelse-kamera Olympus PEN +17 mm.