Jag gnetade vidare med lillkameran

Det petade in grenar i bilden

Det blev ingen färg i bilden.

Jo, men här kom ju färgen, eftermiddagsfärg...

Det fanns färg bland träden också.

.

.

.

Och så småningom hade jag och lillkameran  kommit till Centralen. Men på vägen hade vi stärkt oss med linssoppa och pastejsmörgås på  Cafe Valand.

men hade jag nu gått  ända hit, kunde jag  ju  lika gärna fortsätta till södra station också. Station som station, liksom. Och det  är  inte  lika stökigt där.

Tre gröna och en gul, men ingen fjäril, och föga anade jag hur lång promenaden skulle bli

 Det lutade åt höger

Det dök upp en gasklocka.

Det lutade åt vänster  också, men ingen fjäril vingad syntes till.

Det var något gult där och jag trodde  vandringen snart  skulle vara slut, men de satte  jag  P för.

Nu vet jag hur långt det är mellan Solna station och södra station, för idag kom jag ihåg att starta mobilappen.

Det  är  i längden lite tråkigt att starta promenaderna hemifrån, det blir inte så stor variation, när  man bor  i en avlång  kommun, inklämd  mellan  motorvägar,  järnväg  och vatten, speciellt  om man vill promenera  med  kamera och inte snubbla  på samma motiv  som man redan har slitit ut, känns det som. Utrustad  med ett  SL-kort  kan man då ta sig ut från området för att söka  nya motiv.

Så idag  for  jag till Solna.

Solna station.

Det beror förstås  på vilken väg  man går, hur långt det  blir, men jag började  med Haga.Det var  min enda idé. Hur långt jag tänkte gå hade  jag ingen aning om, för det  brukar  jag inte ha. Men jag hade förstås en kamera  med mig, för annars är  det svårt att promenera. Jag valde att ta med den lilla kameran, tågluffarkameran från i somras, som mest legat och sovit sedan dess. Och jag var också djärv nog att köra  med jpg direkt i kamera. Jag hoppades också att jag  inte skulle fastna i kamerans (tycker jag) tjuriga menysystem. Men när funkar brukar  den  kunna leverera OK bilder.

 när jag går, och jag kan blixtsnabbt  förvandla mig från fotgängare, flanör eller vandrare, till fotograf. Eller vice versa.

Och på en sådan här promenad har jag  inget mål, jag går dit  näsan pekar, eller dit  jag dras på annat sätt.

Jag snubblade  på ett cafe, men det var inte dags  ännu, hade ju nyss klivit av pendeln.

Jag satsade på att ta mig över till andra sidan.

Och jag lyckades!

Så sedan var det bara att fortsätta, så länge det var roligt.

Och jag hade kommit ihåg att sätta på appen i mobilen, så jag skulle få se hur långt jag gått. Och idag var det roligt att gå ganska länge.

Och  kameran?

Panasonic GM5 med kit-zoomen.

Städfynd

Ja några bilder  som  legat  på  skrivbordet ( datorns  alltså ) och skräpat ett tag, kom jag på att de hade det gemensamt att de var överblivna, och då föddes  ett blogginlägg.

På väg hem.

När snön  kommit i  lekparken (nu  är den borta igen).

Ett  motiv ni  aldrig sett  så här förut (inte  jag heller).

Ännu mörkare blev det, men kameran klarade av det

Det  är skönt att ha en (tillräckligt) bra kamera, när  man är ute i mörkret och ljussättningen är spartansk. Med högt  ISO och antiskak, klarar de lätt skakiga pensionärsfingrarna fortfarande av biffen utan stativ, som han hatar att släpa med  sig.

Här har jag  gått förr och här  har  jag tagit bilder. Jag gillar det kurviga staketet.

Blandljus blir det, men istället för att göra bilden svartvit, lät jag färgerna bli en del av motivet. Och så nyttjade  jag ibland  lyktstolpar  och slika ting som stöd

Från  andra hållet.

.

.

En väg  in i  mörkret.