klev på en buss och hamnade där jag hamnade, i huvudstadens utmarker

Jag  kände rastlösheten växa och promenadbehovet pocka, så  jag  gick ner till busstationen och  klev på  första  bästa  buss  som  skulle gå, för  att  se  var jag  skulle  hamna. Har använt  den  taktiken förut, och  det har gått  bra, men  jag  förbehåller  mig  rätten till ett veto om bussen skulle visa sig  gå till hotaheiti  eller  världens ände.

Det gjorde den  inte  men den hamnade  i   bilkö där   två polisbilar  i par tjöt  och blinkade  sig framåt.

Så småningom klev  jag  av  i betongen  och  köpte  en  glass. Den  tog  slut här  och  jag  bytte glassen mot  kameran.

Det  kom en man med cykel över gärdet.

I skogen lyste solen  bara fläckvis, det  kan  ibland ge  trevliga bilder.

Och det  kan man  hantera  lite olika. Det  kan bli lite  jobbigt  med  översiktsbilder, för  de  är  så  fläckiga.

Och  jag  klarade mig  med  bara  normalen, den  här  gången  också!

Det blev  fler användbara  bilder, men  de  får  komma  senare. Jag tycker numera att  det  är  jobbigt  att  göra långa blogginlägg  med  många bilder, så  jag spottar  ur  mig  litet  i  taget, med risk att  bli bloggmissbrukare. Men  min läkare har  sagt  att  det  är  nyttigt  för  mig  att  blogga, så  jag lyder  hennes recept. . Men kanske  är  det  bra  att  ha  något  i gömmorna till hårdare tider. Bara inte gömmorna blir  överlastade.

Två olika och en cykel --- Fortsätter mitt normaliserande

Jag skrev ju  om normala bilder  och normalbilder i  mitt förra  inlägg och  definierade då  det som  bilder tagna  med  normalobjektiv. Här kommer några nya färska normala bilder, i  alla fall inte  äldre än  att  de  inte  surnat  eller  härsknat sedan  jag  tog dem.

Ordet normal får  mig att tänka på normaler och  standard och sånt. Finns det verkligen  ingen svensk standard för en  bild, inlåst i ett  kassaskåp långt ner i  urberget? Llikt arkivakrobaten  i Paris som  slår en  volt, vid havsytans nivå och  normal temperatur, så  vi vet vad en  Volt är. Tur  att  det  finns mätinstrument så  vi slipper  engagera 220 akrobater för  att kolla  om spänningen  är  rätt i  våra  väggurtag.

Nä, det  är  nog  enklare att  ta onormala bilder, även  om det sitter  en  normal  på kamera. Spänningen i  dem varierar mycket, så  det  är  kanske  jag  som  måste  kalibreras?

En kvarglömd cykel.

Ja, det  är  nog  ingen som glömt sin  röda cykel där. Däremot hade  jag  glömt  den i  datorn, men nu  kom  den fram  i ljuset.

Folke   iViskafors,  hade  inte  han  också en  cykel? I alla fall har  jag fotograferat en cykel där en  gång i  tiden.

Nu kanske  det  är  bäst att  jag  slutar...

Numera tar jag normala bilder, för enkelhetens skull. Enklast så.

En normal bild.

Den är tagen  med  normalobjektiv.Det är så jag här definierar normalbilden. På det viset har  jag  varit normal mest hela tiden sedan  jag  kom  hem från  tågluffen, på min Olympus har mest suttit en 25mm/1.7. Det är skönt att begränsa sig så. De bilder jag inte  kan  ta  med den  kombinationen  ska  inte  tas. Inte nu i alla fall. En  klar kontrast till tågluffen, där  jag  var onormal hela tiden.

Svenska normalhöstfärger på väg?

Eller är det sensommarskönhet?

Solen är i bland en strålande ljussättare.

Bara  att  tacka och ta emot.

Med  bländare 1.7 i skogen.

Det blev bilder i dag med, fast jag inte trodde så i går

Förmodligen var  jag  bara  onödigt trött och  förvirrad  igår och  inget  gick  som det skulle, för  idag blev  det  en  långpromenad, något  som  jag  igår  hade  bestämt  skulle  vara  omöjligt.

Men  tydligen var det  grönt  ljus idag.

Kraftledning, tunnel, blå himmel  och Sveriges  mest  älskade  i  samma bild. Inte illa, va?  En bra  början om  inte  annat.

Ljuset var hjälpsamt  också.

Mitt i  betongen fanns tecken  på  en  fortsatt vegetation.

Dagen till ära var  gräset  välkammat.

Moln över  Järvafältet .

Men  det här  var bara början...

Roligt med ramar och bra att veta var man varit, så här kommer en kvartett.

Jag  hade  varit  i Sala och  fotograferat och  när  jag  kommit  hem tittade  jag  på bilderna och   kände inte igen  mig  , i  alla fall inte i de första på " rullen", även  om  rullen är ett  minneskort numera.

Var  ligger  det  här huset? Jag grunnade  och  grunnade. Det är ju  för  stort.

Var  kan  det  stå?  Och gömma  sig  sådär.

I nästa bild fanns   svaret. Så här   stora  är inte  vattendragen i  Sala! Måste vara  en annan  stad.

Den  röda  bilen. En  bild  från Fyrisån.

Jag hade  ju övernattat  hos  dottern  i Uppsala, före färden till gruvstaden. Tänkte inte på det.

Det brandgula huset, eller månne orange.

Ett inramat  Salamotiv.

Från  gruvområdet.