Det är inte alltid fullt av folk på gatorna i Prag, det gäller att välja rätt tid och rätta gator

Vi såg  i förra inlägget hur odrägligt trångt de kan vara  på Prags gator, men det går  att uppleva Prag även annorlunda. Som det står i min  anteckningsbok: "Jag gillar  Prag, de gamla stadsdelarna, arkitekturen, men inte turisthordarna, de täta, de bråkiga de skrikande"

Men det behövde inte vara så.

Förmiddag vid gamla järnvägsstationen, något jag kände igen från 1979. Annars var det precis som i  Budapest, inte så mycket jag  kände igen. Det var här vi bokade om våra sovplatser till Östberlin, för att vi skulle få  en dag i Prag, vilket inte  ingick i de  ursprungliga planerna. Sedan uppstod   problemet  med att få lite kvällsmat, när inga matställen var öppna. Ju vi hittade ett som såg ganska lyxigt ut, inte passande vår budget och klädsel, men vi vågade oss in lite tveksamt.  En frackklädd hovmästare gick oss til mötes och när  han fick klart för sig att vi var svenskar var isen bruten.

Aha, Sverige, Tumba, Lasse Björn...etc Klart ni ska få  mat. Här brukade svenska hockeylandslaget äta och deras goodwill  gav  oss en trerätters  middag som borde ha kostat  mer  än vad våra  pengar hade räckt till.

Idag finns det  matställen nästan överallt.

Här var det också tomt så här dags på morgonkulan.

Enstaka människor var ute och rörde  på sig.

.

På vägen upp till vårt boende var det oftast ganska  lugnt också.

Hit upp var det  många som begav sig, men de flesta tog bussen.

Är man tidigt  ute är det enklare att ta en selfie och få med tornen.

När jag tog bilden trodde  jag att hon fotograferade hästen, men när  jag  kom hem såg jag att  det var något annat.

Det här var en replik till  det förra folktäta inlägget. I nästa  kommer nog det  som verkligen lockade oss: Kubism  och Art Noveau.

Varför måste alla gå på samma bro när det finns flera?

.

Är det för  att alla har samma app i mobilen som de hamnar på samma ställe.

Det ä r ju såå tråkigt, kan de inte gå någon  annanstans?

Där  borta till exempel, där ser det ju ut att vara tomt.

Eller  här.

Då kan man få se det här och hur många gör det?

För visst är det tråkigt  när det är så mycket folk.

Man ser ju nästan  ingenting.

  Man kan ju titta på ett  gammalt vykort också.

Men det är förstås fejk. Bilden är nytagen och jag  har roat mig  lite.

Så finns det de som tar vattenvägen...

Sändningarna från Prag avbryts tillfälligt eftersom jag var i Uppsala (bl.a.) igår

Någonstans här ska bohaget  från Bergen finnas.

Det har  legat där  sedan dottern och hennes pojkvän lämnade  bostaden i Bergen, men  nu var det tillträdesdags till lägenheten  i Uppsala.

Pössl och Berras står utanför och väntar

Det är kö vid det lokala fiket på tvättmaskinen.

Stora och  små flyttkarlar behöver  mat.

.

.

Knäckebröd är gott.

.

Ett par timmar senare har tvättmaskinen hamnat i Uppsala...

Och sakerna börjar  komma in i nya  lägenheten.

Den kan jag  ta!

Nu var det tolfte dagen av vårt tåglufferi och vi hade nått fram till en annan flod.

Min  lilla kamera lyckades fånga följande  panorama över Moldau...

... vi var framme i Prag (förstora förstås).

Här var jag en dag den där varma  sommaren för 37 år sedan, och efter mina misslyckade försök att känna igen mig i Budapest hade jag  inga förhoppningar här, men faktiskt upptäckte jag på ett par ställen att jag varit där förut, men  i stort sett tog jag staden som en ny bekantskap.

Det var gott  om  folk överallt (nästan) så många människor fastnade på bilderna.

De gick åt ena hållet.

De gick åt andra hållet.

En del hade kamera

Många hade mobil i handen.

En del var många och hördes på långt håll.

Hare  Krishna i stan...

En del bara gick.

Han gick i en tunnel. (måste ju upprätthålla min färdighet som gångtunnelsfotograf).

Äntligen äkta tågluffande

Det var dags att lämna Brno, efter två dagar där. Det var ju inte  någon  av de viktigaste städerna längs vår väg, och visst fanns mer att se, men vi hade  mer som väntade framför  oss.

  Tåget vi skulle åka med var ganska fullsatt redan när det rullade  in på stationen, så några sittplatser fick vi inte. Det blev att sitta på golvet. Och det var det inte  bara vi som gjorde. Äntligen kändes tågluffandet äkta och genuint.

.

Men med lite kaffe i bägaren håller  man humöret  uppe, även om ryggstödet  var hårt.

Väl  framme vid resmålet, gick vi till en servering  på järnvägsstationen för att få lite i krävan, innan vi uppsökte  nattens härbärge.

I väntan på maten stillade Eva-Brita sin nyfikenhet.

.

Staden mötte oss  med blommor där spårvagnen gick ner i tunneln...

.

... och vi möttes  av blommor där vi skulle bo de närmaste fyra nätterna..