Snorig och kraxig, hängig och trött sitter jag här hemma utan fika

I alla fall  är  jag utan sådant där riktigt fika, när  man sitter på ett  riktigt fik med vänner, kompisar, främlingar och annat  löst folk.  Kaffe har  jag ju hemma, och te också, så på den fronten lider  jag ingen brist. I går skulle jag ha besökt moderna museet för att titta på  Klee och Aguéli, och käkat lunch  med gamla 70-talskompisar,   men det tog hela förmiddan innan jag  kraxat loss morgonslemmet i halsen, så jag insåg att stanna hemma var vad  som gällde.

Aguéli är jag bekant med sedan tidigare, eftersom jag bott i Sala, där Aguèlimuseet finns, men  Klee har jag ingen  uppfattning om. Så jag missade Klee och kompisarna och satt hemma och kraxade för mig själv. Lika bra det, för jag var trött.

 I brist på museitavlor får det bli tavlor som inte har något  med saken att göra, tavlor jag såg tidigare i veckan.

Och på lördag är det fotofika i Uppsala, men det är nog inte något för mig den här gången.  Jag får nog sitta hemma och lösa  sudoku och korsord och göra annat som är nyttigt för  mig, med vacker musik i bakgrunden.

Host, host.

En ovidkommande bild till (måste ju  använda dem , när jag nu  gjort dem i ordning)

På väg till ett  annat fika.

Ljuspunkter i mörkret

När man är ute och går i mörkret och plötsligt kommer till en  upplyst plats, blir  det som en liten omväxling.

Men man kan ju inte stanna kvar där, så det blir att fortsätta i mörkret.

Försöka navigera efter de ljuskällor man ser, speciellt om man går  där man aldrig gått förut.

Ibland får man nästan gissa vart man ska gå.

Plötsligt  lyser det upp lite mer.

.

Vandra in i mörkret

Det är ännu så länge  lätt att gå in i mörkret, skymningen kommer förhållandevis tidigt och en eftermiddagspromenad slutar gärna  i eftermiddagsmörker.

Då, om ljuset faller rätt,  börjar gångtunnlarna bli spännande.

Gångtunnlar som motiv var  något jag upptäckte när  jag började blogga. Då jobbade jag fortfarande och gick ofta  till och från jobbet, när jag inte cyklade. Kameran var  med och det blev många gångtunnelbilder och tunnlarna blev ett återkommande tema. Som synes får jag får jag återfall ibland.

Men gårdagens promenad blev  mer en vandring in i mörkret. Det blev ju också en fortsatt tillvänjning (eller vad man ska kalla det ) till den nya kameran. Jag  köpte  den ju av två  skäl:billig och liten. Alls icke lika ergonomisk som min Olympus, men fickvänlig, en typisk flanörskamera.  Jag har inte gjort någon direkt  jämförelse (tester är tråkiga), men den verkar klara mörker lika bra, bättre än fotografen.

Sedan blir ju frågan om man ska  tolka mörkret i färg- eller gråskala.

Alltså blir  det både och, färg och svartvitt, fast det  slutgiltiga beslutet tar jag hemma vid  datorn, och ibland blir det tvärtom mot vad jag tänkte (och såg) därute i mörkret.

Plötsligt kanske man drabbas av en översvämning. Då gäller det att se upp.

Den här bilden visar  definitivt fler detaljer än vad jag såg när jag gick där. Det finns ibland mycket att hämta i lågdagrarna.

Men man kan ju också bevara mörkret i bilden.

Eller också ljusar man upp bilden när den kommer hem till datorn. Den här bilden är tagen på samma plats, med samma ljus, och samma inställningar som  förra bilden.

Sedan är det bara att bestämma sig för  om det är fult och brusigt och läskiga färger, eller om det är en bild med speciellt uttryck.

(konst)igheter i Edsvik

Det såg ut som att bilen hängde uppe i ett träd. Konstigt.  Någon sorts Installation?

Men det var förstås en villa, en synvilla.

Ett konstigt djur fanns också där. Det verkade konstgjort.

Aftonljusets spotlight  hjälpte mig med  ljussättningen.

Det blev inte bättre inomhus. Ladan var fylld av konst.

Att betrakta konst kanske också är en konst.

När jag kom ut igen stod naturen för den sköna konsten.

Jag behövde inte skapa något själv,  det var bara att tacka och ta emot och avbilda.

Så började ljusen tändas i stugorna och jag bar hem mina bilder i min  lilla kamera i fickan. Det är ju litenheten som är den  stora finessen med den lilla kameran.

Att objektiven är kompatibla med min  Olympus gör ju inte saken sämre.