På väg

Själv är jag inte på väg, jag håller mig helst hemma och kryar på mig, och det går åt rätt håll, i natt har jag vare sig spytt eller bajsat på mig, och det är ett stort steg framåt, känns det som. Jag fortsätter att vaska fram överblivna bilder från sommarens fotoeskapader, ganska stillsamma sådana.

De två orden "på väg" dök upp inom mig, så jag började nosa rätt på Påväg-bilder. Det är inte bilder där jag tänkt "på väg" när jag tagit  dem, men där jag nu efteråt,  kan finna   ett uns av det.

Grön gubbe.

Rörig eller innehållsrik bild? Jag föredrar det senare. Det finns ett antal oberoende händelser här. Många är på väg. Snart är fler på väg. Kanske vet några inte vart de ska ta vägen.

.

Snart är tåget på väg.

mm

Snart är klockan 6.

.

När morgonen var dimmig

Kanske var jag också  dimmig, men orkade lyfta kameran och kunde ta en bild från balkongen.

Sjuvåningshusen i fjärran har gömt sig

Jag tog mig ner  på marken och såg  morgonen ur  en  annan vinkel.

På andra sidan huset var ljuset annorlunda, men även där fotograferbart.

.

Också  haren var där.

För övrigt är jag fortfarande hängig och trött.

Uppstickare som blivit över, eller "visst kan man koka ihop något av gamla rester"

Överblivna bilder, vad är det egentligen? Oanvändbara bilder? Bortglömda bilder? Ännu  ej använda bilder. Sådana som bara blivit liggande? Här  handlar det om bilder jag  gjort i ordning. men sedan inte använt i något blogginlägg, för att jag tyckte inläggen blev långa nog ändå.

Det här är en sådan bild som  jag inte lyckades klämma in i berättelsen  den gången. När jag återvände till bilden och funderade på om jag skulle använda den, eller städa bort den, dök  ordet uppstickare upp, för nog  kan man väl kalla tornet  på Tyska kyrkan för en uppstickare?

Dessutom finns ju flera små uppstickare i bilden,

Återstod då att leta rätt på flera överblivna uppstickare, den här till exempel

Här började det med  att jag såg bilarna och tänkte att, ihop med värmeverkets cementtorn kunde det bli något. Sedan blev det ju inte sämre att tå av stadens högsta hus kom med på bilden också. Plus en massa uppstickande småstolpar.

Mera eftersök gav den här träffen. Af  Chapmans master borde väl kvala in som uppstickare.

Och fler uppstickare syntes om man vred huvudet lie åt höger.

Visserligen har den hjälp av  att den står uppe på berget, men visst är spiran på Katarina kyrka en uppstickare. Enligt alla officiella papper är jag född där någonstans, men bodde i Katarina först när jag var drygt  30 år. Båda  mina föräldrar var i princip bostadslösa när jag föddes och bodde inneboende här och där. I själva verket är jag född i skogen, Allmänna  BB i Lill-Jans skog.

Hittade också två elektrifierade bilder.

Utan färg

Med färg.

En känd stockholmprofil.

Plus en massa små uppstickare.

Det är bra att  ha något i gömmorna att koka  en soppa på när  man sitter hemma och är hängig.

Jag har aldrig varit till Rom, ej heller till Shangri-La eller Lima (Jo det i Dalarna), men jag har varit här,

Det är ganska fint här också.

Ibland dyker bara formuleringar upp i min skalle, utan att jag funderar på på att skriva. Det är som att hjärnan jobbar oberoende av mig. Den här gången han jag skriva  ner formuleringen innan den förflyktigats och jag fick en rubrik. Men vad skulle jag använda rubriken till? Det fanns ju inget korresponderande innehåll, så jag slängde in en ovidkommande bil.

Sedan har inlägget legat där. Tills nu på morgonen, när jag fick lust att skriva  en text, lika ovidkommande den. I väntan på att vakna kanske. Eller för att jag blivit bättre. Igår natt kräktes jag, i natt sov jag, det var mycket skönare. 

Bloggen, promenaden och kameran, en fruktbar treenighet?

Vilken av de tre är viktigast, eller rasar hela treenigheten  om en av dem faller bort? Jag tror det.

Om jag inte bloggade, varför skulle jag då fotografera? Då skulle jag  ta bilder som jag inte  hade någon användning av, och då skulle  jag snart tröttna på att fotografera.

Men jag skulle också kunna vända på resonemanget, om jag inte fotograferade  skulle jag inte  ha något att skriva om och då vore det  meningslöst  med en blogg.

Alltså tar jag  mina bilder där jag går när  jag promenerar.

Här  tog jag en bild häromdagen, när jag promenerade med min dotter.

Och samma dag tog jag den här bilden. Det  hade jag inte  gjort om jag inte haft en kamera med mig.

Kameran är alltså en nödvändig komponent  i treenigheten, men den har inget egenvärde i sig, som ett objekt att äga, utan är bara ett verktyg att använda för att kunna skapa mina bilder. Tillräckligt bra och helst tillräckligt billigt. Och utan kameran skulle många promenader bli både kortare och tråkigare och  ännu kortare än så för att de är tråkiga och till slut försvinna helt. Och bloggen skulle  dö och jag må sämre.

Men det har ju inte alltid varit så, en gång i tiden var kameran och tekniken  i sig intressant.

Men måste jag då blogga, räcker det inte  med promenad och foto och bilder? Räcker och räcker, skrivandet är ju en stor del av nöjet, så det vill jag inte vara utan. Orden har ju följt mig hela mitt liv, så de är en del av mig. Dem vill jag inte heller vara utan.

Och jag hoppas att de kan hänga  med ett bra tag till. Bloggandet är ju en bra terapi.