en enda bild

Det är snarast ett  tecken på  att  jag  är lite småtrött, att det inte blir  en massa ord i bloggen idag och bara  en  enda bild. Men den  är garanterat dagsfärsk.

Vänta på bussen kan vara tråkigt.

Tänk på alla gånger man väntat på bussen. Tänk om man kunde samla ihop all den tiden  i en säck och bära hem, för att använda till något nyttigt. Men kanske den säcken skulle  bli för stor och tung för att  man skulle orka bära den. Fast det skulle väl ändå väl inte vara någon nytta med den tiden, för den går nog inte att återvända.

Tänk på  när man stått och väntat och hoppats att dagens enda buss inte redan passerat,  och tänk på när bussen kommit, men inte stannat för den var knökfull. Och när den kommit och så visar det sig vara fel buss. Och när  man blivit genomfrusen för det är -30 och den var försenad.

Men här var det bara för varmt när jag väntade. Så jag tog en bild på ett hus. Med en kamera kan det bli lite mindre tråkigt att vänta.

Efter en stund var jag inte längre ensam.

Först kom det en...

...sedan kom det en till

Just det, man kan ju messa medan man väntar också. Förr i tiden skrev man  vykort. Det kunde  man göra, om väntan på bussen blev för lång. Och sedan glömma korten i bussen när man klev av.

jDet roliga med promenader är att de kan leda dit man aldrig varit förut

Har man riktig tur vet man inte heller var man är. Då kan man ta sig därifrån och så har man vidgat sitt vetande. Det finns ju ett lite fuskigt sätt att ta sig därifrån, att vända om och gå den  väg man kommit dit, men åt andra hållet. På ett sätt är det att ge upp och också lite tråkigt, om nu inte den just gångna vägen var superintressant, underbart skön eller på annat sätt lockande till en omedelbar repris. Det var inte gårdagens väg, så jag fortsatte längre in i  det okända.

Men först tog jag en bild.

Jag gick längs väl upptrampade vägar, men tog inga bilder för ljuset var vansinnigt fel där motiven fanns. Där ljuset var bra fanns inga motiv. Inga som dög för mig i alla fall. Eller så var jag fel utrustad, jag hade glömt ta med mig vattenflaskan, och längtade efter vederkvickelse.

Men då plötsligt...

Här hade jag varit förut!Jag kände igen ängen, jag kände igen  fadern och sonen som tränade vid fotbollsmålet.

Jag  kände igen den lilla lekparken

Jag kände igen efterlysningen av katten som fförsvan för två år sedan.

Här hade jag definitivt varit förut, men hur hade jag kommit hit? Jag såg ingen logisk förklaring. Vad härligt! Ett mysterium som måste lösas.

Jag gick vidare hemmåt och kände igen vägen jag gick.  Här hade jag gått hem förra gången också.

En rökpaus gick jag förbi.

I himlen såg jag tecken.

Och det var fler än jag som var på väg.

Mysteriet löste sig när jag kom hem, med kartans hjälp. Den förra gången hade jag kommit genom ett litet skogsparti som gömde sig bakom husen när jag kom från det här hållet.

Ännu en  mental pusselbit i bilden av min hemkommun har fallit på plats.  Hemkommun? Det känns fortfarande lite konstig att kalla  Sollentuna hemkommun, det är ju bara ett ställe där jag bor. Men nu har jag bott här i  tio år, så kanske det är hemma. Jag har nog flyttat för många gånger i mitt liv för att känna mig säker. Och de senaste gångerna har jag  mest flyttat från någonting, inte till något.

Och för att travestera min egen rubrik: Det roliga med bloggandet är att det kan leda tankarna dit man inte tänkt.

Jag fotograferar ju inte bara på Söder, så därför tog jag en slumpmässig buss för att hamna någonannanstans

Ja, det där med bara Söder är förstås inte riktigt, även om det av olika skäl blivit lite extra mycket på sistone. Men kan aftontidningarna vrida till rubrikerna så kan väl jag också få leka lite. "Don´t be serious" som nån guru sa till mig en gång i tiden .Men nu var det inte Söder det skulle handla om, det är ett annat kapitel.

Jag kände idag att jag behövde gå ut  med kameran. Jag går  mycket bättre om jag  har den med, mår mycket bättre med den med, och går längre. Men vart skulle jag gå? Jag bestämde mig för "slumpmässiga bussmetoden", att gå  ner till busstationen och ta första bussen som ska gå. Med vetorätt om det är en vansinnig buss som går först. Och med rätt att kliva av var jag vill.

Jag hamnade på en obekant hållplats och  gick en obekant gångväg och plötsligt spelade de fotboll i värmen.

Fotboll har aldrig varit  min grej. Sparkar jag på  en boll far den iväg åt fel håll, och kommer den till mig kan jag inte ta hand om den. Men jag minns en gång när jag kunde dribbla av mycket  bättre spelare. Det var i lumpen, det var varmt, värmebölja, v gick beredskap och det var beredskapsläge så vi hade förkortad larmtid p.g.a. av en storbrand i närheten Vi spelade fotboll hela dagen.  Framåt eftermiddagen var de duktiga fotbollskillarna helt slutkörda och jag som hade bättre kondis kunde lätt sno bollen. Min enda framgång i den sporten.  Och branden spred sig inte, så vi behövde inte bistå.

Alltså fortsatte jag  idag min egen väg, in i skogen. Där känner jag  mig hemma. Även om jag, som här, inte vet var jag är. Men så länge jag inte är vilse behöver jag inte veta var jag är.

Jag försökte dra mitt strå till bildkonsten. Även om det blev mer än ett strå.

Solfläckar gillar jag också. Alltså inte sådana solen har, utan sådana den alstrar med trädens hjälp

Plötsligt växlade  motivet som natt och dag.

Natt och dag är ett namn på blomman, här lätt överblommad Det vackra gula är borta. Lundkovall. är ett annat namn. Natt och Dag är också en gammal svensk adelsätt. Dessutom har  jag bott på Natt och Dags gränd i nästan tio år. Dit har jag ännu inte varit och fotograferat  (i den digitala tidsåldern).

Men jag var inte den enda som smög omkring i skogens svärta.

Till slut hittade jag en anslagstavla.

Men den var inte så informativ.

.

Vad gäller?

Det var inte så dumt med den slumpmässiga bussmetoden. jag har gått på tidigare okänd mark i min hemkommun. Kanske på tiden.

Morgonrodnad, skymning, vemod, dagsmeja, sommaräng och morgongåva men också skatteåterbäring

Svenska Dagbladets kultursidor har ju i sommar haft ett tema om svenska språkets vackraste ord. Orden i rubriken tillhör de 100 mest föreslagna orden. Nu ska en jury välja ut 40 finalister. Lite roligt tycker jag,  eftersom jag gillar ord (och även att leka med dem). Det är ju glädjen i att skriva och hantera orden som gör att jag bloggar.

Men så är det det där med bilder . De måste  jag  också hantera, när jag nu gillar att fotografera .

Svartvitt var tanken när jag såg det här motivet. Det stämde när jag kom hem.

Omtanke var ett av de 100 orden som kanske kunde passa in på bilden så här efteråt.

Cykel var nog tanken när jag tog den här bilden. Det är gott om dem i stan. Kanske tänkte jag  fotografera flera när jag tog den här bilden. Hur det blev mins jag inte.

Kan skimra passa här?

Hon vände sig om just när jag tog bilden. Bara en tillfällighet.

Kanske väljer jag hej här.

Titta här kommer en cykel igen. Tänker han cykla på mig?

Fotgängare  och cyklar måste samsas.