Om man lägger de fulaste bilderna först, då kan det bara bli bättre sedan.

Ja idag blev det både det ena och det andra (och kanske  också de tredje),  men det ska jag inte uppehålla er med, jag ska bara i all anspråkslöshet  visa några dagsfärska alster, strödda intryck från dagens luffande  med kameran, et luffande utan mål, som det ofta blir för  mig. Impulserna och infallen styr mig  där jag går.

Och här fick jag första infallet (men det  är båg, för jag tog några bilder redan  några minuter tidigare).

Knappast längre kommunens stolthet.

Dörrarna  är stängda.

Men folk passerar här.

En tunnel förstås.

Det var ett tag sedan nu!

Så det får bli två  tunnelbilder.

Blommor och blader och stenar.

Ja det blev två vegetationsbilder också.

mm

En obloggad gårdagsbild smyger jag in också, så  är det gjort.

Nu  är jag trött, det  har hänt mycket idag såjag orkar inte orda mer.

Nyss, på ett ungefär

I alla fall kom jag hem från promenaden ganska nyss.

Fast den här bilden tog jag från dörren när jag gick hemifrån

Nytvättad  var världen,  av  regnet.

Men för den skull inte nystädad.

Besvärligt att cykla med hatt?

Nyregnat.

Den där dagen då det blänkte i bilarnas lack tog jag onödigt många bilder så de räcker än

Månne ordet onödigt var onödigt i rubriken, men sådana friheter kan man väl få  ta sig i sin egen blogg om man gillar ordlekerier som en intellektuell  reminiscens på ålderns nalkande höst. Å andra sidan skriker datorns stavningskontroll rött då och då inför mina ordval! Ibland har den  rätt  när jag  halkar på tangenterna   och det är ju bra, men ibland  har den bara ett litet ordförråd.

De två första bilderna kan väl rättfärdiga  orden om bilarnas  lack i rubriken.

Men det var inte bara bilar som blänkte. Gatsten och  cyklar fick också sin beskärda del.

.

För att inte tala om fönster. Minst tre är involverade här.

Sol, reflexer och kontraster.

Slänger med den här bilden också, så blir jag av  med den.

Här är det bara kontrasterna kvar, inget blänk och ingen asfalt.

Det känns som att det var länge sedan jag tog de här bilderna, men datumen visar att det är bara elva dagar sedan, dagen dåAC/DC var i stan. Kanske har jag gjort så många  innehållsrika promenader efter det att tiden känns längre. Kanske blir det så om man räknar tiden i antalet händelser och inte i minuter, timmar och dagar?  Eller i antalet  promenader och blogginlägg? Men egentligen räknar jag inte alls. Men jag har inte glömt hur  man gör.

Och jag tror att den här dagen fortfarande har fler berättelser och bilder att bjuda på.

Solbränd, ringrositg eller bara en repa i lacken och kanske ett mobilt leverne

En del blogginlägg föds när en rubrik dyker upp i hjärnan och så att säga knyter ihop säcken. Så var det den här gången, när herr Lidner plötsligt dök upp och hjälpte mig.

Den åldrade timmerväggen och den rostiga behållaren fanns redan på plats, men hur skulle jag knyta ihop dem verbalt och motivera deras  närvaro i blogginlägget (och hela inläggets  existens)?

Då kom knäppen (den  Lidnerska ) med  det förlösande ordet solbränd och allt föll på plats. Timret var förstås  solbränt och plåten lika självklart ringrostig.

Plötsligt blev då bilderna en betraktelse  över tingens åldrande och tidens gång och lika plötsligt kunde jag  med en vidlyftig  tolkning knö in ett par bilder till i inlägget. Ren kronologiskt hörde de  hemma där men bara tiden skapar inte alltid ett  berättande skede.

Försiktigt åldrande, en repa i lacken.

Containerfoto. Den bara stod där och väntade på att bli avbildad,

Och en bild till, så är kvartetten fullbordad.

Mobilt leverne eller ett liv  med mobilen...

Fotografen som klev av en buss

Fotografen hade klivit på en buss, som han hade tur att hitta när han kom ner dit  där bussar pläga gå, och som strax skulle gå. Det var inte så många på bussen så det var tydligen ingen bussåkardag. Några klev av redan på första eller andra hållplatsen, på rent gångavstånd, tyckte fotografen som satt kvar på bussen. Ingen mer klev av, busen åkte i sina svängar genom landskapet och så småningom bestämde sig  fotografen för att kliva av och tryckte på den röda knappen. Då upptäckte han att han var enda  passageraren och nu stod han där vid vägkanten på en obestämd plats i det gröna. I fjärran såg han något vitt. Sådana hade han sett förut. Många. De var vanliga där  han bodde en gång i tiden. Han minns en morgon  när en sådan, förklädd till gräddtårta. med marschaller som tårtljus stod utanför grinden.

Nu undrade han om de kunde duga som fotomotiv. Eller så var  han allmänt nyfiken, eller så var  han sugen på en promenad. Han hade ju inte åkt till Säter, så något skoj skulle han väl ha.

Alltså gick han dit. Och tog en bild eller två.. .

Tolkade motivet så här...

... och så här.

Han tassade vidare, bitvis försiktigt, det hade ju regnat  rejält och var blött och småsankt här och där, och han hade inte skott sig för  sådana marker utan för mer urbana promenader, men här höll sig  Urban borta.

Han hittade en gångväg  som krökte sig runt  en  gammal stenmur och vilda argsinta buskage, sådana där med taggarna utåt. Så småningom skymtade  han ett gammalt hus därinne.

Underexponerad och svartvit för att tämja det vilda solljuset.

Men den gamla uthusdörren var vackrare tyckte jag,  (för det är förstås jag som gömt mig bakom "fotografen" och han".)

Så var det med det, och mer var det inte just nu.