Ultraljud, söderfika och objektivtest.

Det var dags för  en undersökning igen. Ultraljud på självaste Kungsgatan, fast  sju trappor upp. Idag regnade  det inte som sist  jag var inne i stan, så det blev inga blöta asfaltsbilder. Men det blev ett positivt besked, blodet flödar som det ska längs halsen. (Jag höll på skriva  i halsen...)

***

Sedan behövde   jag fika,  så jag drog till Söder. Där  satt Affe  med ed en sådandär kamera man kan ringa med.

.

Efteråt tog  jag en liten runda  med kameran och när jag såg vad som fanns  på andra sidan vattnet undrade  jag hur  min kamera skulle klara det, så jag  testade  med båda de  medhavda  objektiven. En bild  med varje  objektiv. Båda bilderna är beskurna. Och båda blev tillräckligt bra för att visas, så då gör jag det.

Bild 1.

Bild 2.

Slut

När ljuset ändå väcker en, hus av skilda slag, en bok ur bibliotekets källare, lappstirra och annat som ryms i en dag

Egentligen ryms det ju mycket mer i en dag än vad som får plats i ett blogginlägg, även om man inte vänder på alla stenar och ser vad som finns där. Det finns ju hela tjockromaner skrivna om en enstaka dag

En natt börjar ju med en afton.

Med  kamerans hjälp kan man få husen att dansa i vårskymningen

När man vaknar och inte kan somna om.

Då kan man gå ut på balkongen och få lite frisk luft och hoppas att det hjälper att njuta av gryningsljuset  på träd  och byggkranar och hus.

Dagen före såg jag andra hus.

Ett hus som mest står där och väntar på sitt öde.

Och om jag vänder mig om.

Ett hus där det sitter  människor och väntar på sitt öde. Häktet.

Ytterligare en sorts hus.

Så blev det en trädbild i dag också (även om den är  från igår).

I bibliotekets källare.

Där finns det tydligen mycket som inte ryms uppe i hyllorna, och det är ju bra så  vi slipper vara helt historielösa. Undrar hur länge en bok ska stå outlånad innan den hamnar där? Och vilka som helt enkelt slängs?

Nu var det Heidenstams Hans  Alienus som fångat min nyfikenhet, minns inte var jag snubblade på honom nyligen, men har svaga minnen av att han nämndes på skolans  svensktimmar.  Så med boken uppfiskad ur källarmörkret gick jag till det lokala fiket och satte mig med  en kopp latte och en god  kaka och läste. Det blev en njutning!

"Jag sörjer ej att livet går sin kosa

från barnets oro upp mot gubbens lugn.

Jag vördar gubben vid sin kakelugn

och lyssnar gärna till hans svala prosa,

där minnet av hans ungdom skymtar fram..."

Där fanns i texten, en skönhet jag inte kunde motstå. En njutning med kafé, kaffe, kaka och sköna rim.

Lappstirra?

läs själv

Gamla träd blir som nya på nytt när man fotograferar dem?

Det här trädet har ju garanterat passerat  bäst före-datum för  länge sedan.

Något tyder faktiskt på  en total kollaps. Men jag tycker  mig ana figurer mitt i kollapsen och en stor fiskstjärt, Fallna hjältar,  eller är det fantasin som  skenar.  Totalt nyhetsvärde torde bilden sakna, den är redan flera  veckor gammal.

I samma bunt  med opublicerade  och oanvända bloggbilder hittade jag en annan fallen hjälte.

Bilderna  dök upp i mitt minne eftersom det senaste  bloggandet handlat om träd, fast på ett annat sätt. Synd om de skulle ligga och ruttna oanvända.

En centralfigur kan hända, kring vilken allt kretsar.

Ibland döljs träden av töcken eller dimmor, eller försvinner bara allt i ett romantiskt skimmer?

Symboler i träd, träd som symboler, bilder på träd, bilder med träd, det spårar lätt ur för mig ...

Spårar det ur  eller är det helt enkelt för svårt?

Det handlar nog helt enkelt om mig och mitt sätt att fotografera, och därigenom mitt sätt att vara, inte bara  med kamera  i handen. När jag går, flanerar, promenerar eller vad jag gör är jag van att titta på vad  jag råkar  passera, samtidigt som jag går  i mina egna tankar. Då tappar jag lätt fokus på  vad jag "ska" göra, det ligger bara lätt dolt lite längre in i hjärnkontoret. När jag dessutom inte har bestämt mig för vad  begreppet symboler innebär blir det ännu mer ofokuserat.

Men bilder blir det.

På sånt jag ser.

Ordet träd har jag inte tappat bort, så jag sneglar mot träden för att se vad jag  kan se. Här var det en kraftig stam med grov, lite ärrad bark, i kontrast till de färska, unga, gröna bladen.

Gammal och ung?

Symbolik?

Till råga på allt ville jag ha med huset i bakgrunden. För  att antyda miljön? För att göra bilden komplett? För inte kan väl den lilla gnuttan hus  vara symbolik?

Här är det i alla fall träd.

Jag höll på att trixa lite  med litet skärpedjup och   skärpa och oskärpa på löven. Plötsligt sökte sig två ofrivilliga statister in på scenen. Jag tackade och tog emot. Vad kan de vara symboler för?

.

Ja, ni ser hur  lätt det är att tappa bort sig!

Jag glömde bort symbolerna och fotade träd istället.

Inte fy skam det heller.

En symbol?

Jag gillar sådana här, den enkla formen, skönheten, en symbol för den tid som är i antågande.

Jag vet att andra hatar dem.

En annan symbol?

Jag fick genast associationer till otrevliga händelser när jag såg detta i trädets grenklyka.

Symbolism?

.

Det här var ju roligt ju! Träd alltså. Har jag fått en trädskalle? Tre olika i motiv och maner.

Trädtokig? Nej träd  är ju inte något nytt för mig, fotografiskt alltså, men efter Affes lilla påpekande och gårdagens promenad  med trädmotiv återvände  jag till motiven idag på förmiddagen. Det var inte sol som när jag tog de andra bilderna, sol som irriterade mig, eftersom kontrasterna blev för stora och bilderna för hårda och svårarbetade. Jag fick inte riktigt fram de intryck  jag  såg  i fotögonblicken  och ville ha fram. Idag var ljuset snällare  och bättre tyckte jag, så jag återvände till några  av de  mest närbelägna motiven.

.

I dag blev det  mer som jag ville  ha det. Men till nästa trädsejour funderar jag på att släpa  med den gamla  kameran igen. Den har optisk sökare och jag upplevde att bildkomponerandet  med de här  motiven var knepigt  ibland med både sökare och display.

.

En bild  i färg och två lätt tonade svartvita fick det bli den här gången.