En svartit kvintett får bli ett preludium till dagens promenad.

Jag klev av bussen och såg ett torn sticka upp.

Jag såg en bil svänga förbi.

Jag såg något smalspårigt.

Jag såg växtlighet.

Jag såg vatten

Uppför, däruppe, utsikter, nerför och ett slut.

Jag gick upp för backen. Kan inte minnas jag gjort det  förut. Tog hellre en omväg runt på den tiden jag rörde mig i trakterna.

Utsikten var fin, man såg  ända till  Sibirien.

Till vänster det gamla studenthemmet, är det fortfarande  så? Till höger under kranen syns Kth:s klocktorn

Sibirien? Ja, när det här området bebyggdes i början på förra seklet lång det så långt bort att det var som att bli förvisad till  Sibirien  att flytta hit. Nu är det ganska  centralt. Sibirien och det närliggande träsket minns jag från Martin Birck. Det var  en av böckerna som var obligatorisk i skolan. Tänk det är femtio år sedan. och Sibirien och Träsket  är nog det enda jag minns.

.

Vanadislunden.

Några uppstickare.

Vanadis själv står där och spanar mot aftonsolen. Det har hon gjort i 60 år nu.

Vanadis är kanske mer känd som Freja  eller Fröja i svenskt språkbruk, fruktbarhetsgudinna och valkyriornas ledare. Jag bor ju på Frejavägen, undrar om det är valkyrior som brukar gå förbi på gatan utanför häcken. Man kanske ska  akta sig

En annan väg upp. Där gick jag ner.

Och då såg jag en flickskola. Fast det är det nog inte längre, det är  en avskaffad skolform.

.

Hon hade  tio hundar. En av dem skällde våldsamt på mig. En valp som var ute första gången på promenad. Han hade brorsan med sig att ty sig till när det blev för läskigt.

Träffade på dem en gång till lite senare.

Det blev sista bilden. Batteriet tomt. Hade jag glömt  att ladda?

Vandrar vidare och lämnar hörnen bakom mig för ljus och fika

Uppför den här trappan kanske jag skulle gå någon gång.

I stället gick jag här och fångade ljuset.

Någonstans i stadens vindlingar.

Där kanske aldrig förr jag gått.

Men där ljuset leker på väggarna.

Men så småningom behövdes fika.

Jag hörde dialogen flöda på franska, men vid "mördarsnigel" tröt glosorna.

Samtalet vid grannbordet flöt däremot på svenska.

Sedan kunde jag gå vidare...

Vart då?

.

Hörnen, en sorts hörnstenar i stadsbilden?

Jag hoppas jag inte har  målat in mig i ett hörn och får stå i skamvrån för min lilla gathörnsvurm.

Nya hörn och gathörn skapas när stadsbilden växer fram, en del tillfälliga, andra permanenta.

Ett närbeläget 0ch  ärevördigt hörn som kontrast.

Utan gathörn skulle inte gänget plötsligt kunna komma runt hörnet.

Man skulle inte kunna gå förbi hörnet om det inte fanns.

Det finns mer kluriga hörn.

Inre hörn kanske.

Vinklar och vrår och skuggor.

Och där gick jag med min kamera som en skuggfigur...

... och tittade in i de mörka hörnen.

Nu var det här lilla hörntemat slut, men jag kan inte garantera att framtidens bilder kommer att vara helt hörnbefriade. Vår kantiga verklighet inne håller ju många  hörn.

.

Finns det gathörn i Uppsala finns det väl i Stockholm också, tänkte jag och åkte dit.

Första hörnet  stötte jag på  strax efter jag klivit av tåget och börjat gå. Det är ju gott om dem i innerstaden, men  att de finns är ingen  garanti för att det går att ta hyfsade gatuhörnsbilder. Jag valde ju inte jaktmarker efter  var jag trodde att de finaste gathörnsgatorna finns, utan jag valde att kliva av pendeltåget där det var bekvämast och började där.

Första gathörnet. Pang på med kameran bara.

Anrda hörnet.

Satsade på svartvitt  p.g.a. skuggorna.

Seven Eleven i hörnet. Och  är det inte ovanligt många blå skyltar?

Och reflexer  i svart motorhuv. Som helhet ganska rörigt.

Här tar det väl sig lite. Ser ut som en gatuhörnsbild som är ett gatuhörn och inte en massa annat.

.

Står och hänger?

Också ett sorts hörn.

En del hörn är konstigare än andra hörn.

Och vad gör  man när hörnen inte är hörn längre.

Det kanske är bäst att fota gatuhörnen innan de är försvunna.

.