Det blev inte som jag trodde

Det var folk överallt, här hade just ett lämmeltåg passerat, kändes som att stå vid en järnvägsövergång och vänta på att ett överlångt godståg i uppförsbacke skulle passera.

Jag valde i stället en obetydlig gränd, som knappt såg ut att vara en gränd.

.

Men även där fanns det folk.

De gick överallt i solskenet. Och cyklade.

Ändå undvek jag de folktätaste ställena.

.

Uppe och nere.

På andra sidan.

Plötsligt såg jag Axel och fick en idé.

Axel Oxenstierna framför Riddarhuset, men kanske inte sedd ur  det vanliga persppektivet.

Skärpedjupet födde nästa ide: Tvärtom!

 Vanvördigt kanske, men vad gör man inte när fantasin tryter.

Strax såg  jag de gröna träden igen och Centralen var nära.

Jag trodde jag skulle åka hem.

Men så blev det inte.

Jag vek av från vägen och det var nog nu den riktiga promenaden började.

Vad hände idag då? En liten blandad kompott att börja med.

Jag har i några tidigare inlägg konstaterat trädens genomsiktlighet när de saknar grönskan att man kan se igenom dem, eller i alla  fall kan ana vad som finns  bakom dem, och ibland har jag  nyttjat grenverket som ett "vegetationsfilter" i bilderna.

Idag kunde jag konstatera att det gröna är på väg.

Stadshuset med vegetabiliskt grönfilter.

.

Ett museum på vift, Nationalmuseum  ligger för ett tag inte där det ligger. Ja för  ett ganska långt tag faktiskt.

Inget nytt motiv, men de låg där så fint idag.

.

Tack, kan vi få det inslaget?

Förirrade mig sedan in i den gamla staden mellan broarna.

Där hittade jag  ett Norrskensgalleri. Litet, trångt och mysigt.

Fotoklubben Avtrycket hängde därinne.

Jag smög mig in i den lilla gränden på baksidan.

Tjuvtittade genom fönstren och såg baksidorna av fotona.

Gränden i en stor del av dess korta längd.

Sedan irrade jag vidare. Vad hände då? Än så länge är det bara jag som vet.

Förbi, upp, uppåt och däruppe.

Någon går förbi.

Jag går uppåt och ser upp  för järnvägsspåren. Upp sticker hus av skilda slag.

Han går i uppförsbacke.

Här uppe finns det hus. Eldh-hus.

Strindberg  sitter högt upp och har fin utsikt.

Blir han fikasugen finns det tydligen ett café däruppe.

Men det verkar inte vara någon rusning så här års.

Själv tar jag mig ner från berget och hamnar på flickskolans baksida.

Står där och funderar på om  jag ska följa den smala vägen.

.

Skogis och andra bleknande minnen.

En gång i tiden var jag på fest i det här huset efter en Skogis-kavle. Då härskade Skogshögskolan här, men några år senare flyttade den norrut, till skogarna. Nu har universitetets psykologer tagit över.

Några träd lämnade de kvar i flytten.

Det är inte bara på Skogis förändringens vindar har blåst. I Kräftriket har veterinärerna  ersatts av bla.  matematiker  och experter på östasiatiska språk.

Med tiden bleknar minnena.

Förändringens  vindar blåser.

Men det är ju bra att de gamla fina byggnaderna återanvänds.

del 2

En som inte bryr sig.

Det gör inte trädet heller.

Kanske ett ovanligt perspektiv  på Wennergren Center.

.

Sträcker ut en arm för att känna på badvattnet?

.

Ljuset -- den eviga skönheten.

Fortsatt gårdagspromenad, nu i färg med ljus och hus och vår.

Jag går vidare och det gör någon i bilden också. Gräset grönskar och tidiga blommor får färg.

Det ser nästan ut som en hel flock på marsch tycker jag.

.

Hus och  hus, men olika

.

Och det fina vårljuset igen.

Fångat med två olika exponeringar och färger.

Vitsippor är ett gammalt uttjatat vårtecken, kanske kan man  pigga upp det med en slingrig  gren.