Det blev inte som jag trodde

Det var folk överallt, här hade just ett lämmeltåg passerat, kändes som att stå vid en järnvägsövergång och vänta på att ett överlångt godståg i uppförsbacke skulle passera.

Jag valde i stället en obetydlig gränd, som knappt såg ut att vara en gränd.

.

Men även där fanns det folk.

De gick överallt i solskenet. Och cyklade.

Ändå undvek jag de folktätaste ställena.

.

Uppe och nere.

På andra sidan.

Plötsligt såg jag Axel och fick en idé.

Axel Oxenstierna framför Riddarhuset, men kanske inte sedd ur  det vanliga persppektivet.

Skärpedjupet födde nästa ide: Tvärtom!

 Vanvördigt kanske, men vad gör man inte när fantasin tryter.

Strax såg  jag de gröna träden igen och Centralen var nära.

Jag trodde jag skulle åka hem.

Men så blev det inte.

Jag vek av från vägen och det var nog nu den riktiga promenaden började.