En å, en pyramid, ett träd, ett hus, tre kommuner och förstås lite olika ljus. Tänk vad man kan få ihop med ett SL-kort.

Jag väntade på en buss när jag stigit av tåget, men har man en kamera blir inte väntan så lång.

Men om man går för långt medan  man väntar missar man bussen och kan fota mera.

När man varit en stund där man ska vara en stund måste man gå till tåget igen.

Och tar man en omväg passerar man stan också.

Det var en dag med diffust ljus

Jag gick mestadels ensam där jag gick, inga andra flanörer syntes till. Kanske var det arbetsdag, kanske var det söndagsmorgon, kanske var det skidor på TV, vad  vet jag, jag gick där jag gick och grunnade på det besvärliga ljuset, diffust och motljus på en gång, nästan inga kontraster alls, och jag som nyss blivit bortskämd med den magnifika solnedgången över Riddarfjärden och  Södermalm.

Hur diametralt olika kan det inte bli och hur olika måste man inte söka ljuset, motiven och bilderna. Dessutom hade jag bytt  miljö. Det var bara att försöka programmera om bildseendet  i skallen.

.

Jag befann mig på Järvafältet, grönområdet  som en gång i tiden var militärt övningsområde, men nu är en grön lunga i storstadens närhet, en hotad sådan när storstaden växer. Där jag står när jag tar bilden har jag en gång i tiden sprungit förbi med full stridspackning när vi skulle springa två mil på tid.

Kan man ana att det går en 6-filig motorväg mellan mig och den röda byggnaden på höjden.

Byggnaden och kraftledningsstolpen var två av de ingredienser som räddade bilden i gråvädret, när inte grönytorna var tillräckligt photogénique i sig själva.

Tittade jag åt andra hållet, ändrades vyn raskt.

Ännu mer lär vyn ändras när den nya förbifarten förbi Stockholm börjar byggas. Det är här som avgreningen ska ske om jag fattat saken rätt.

På ungefär samma plats (var tvungen att hoppa över ett dike först) sänkte jag kameran neråt för att hitta ännu en bild av gräsytan.

Det gick an att fotografera gräset ihop med andra rekvisita: lador, kraftledningar, is och andra förskönande (?) objekt.  Men knappast solo.

Här hade jag fyra bilder till från samma promenad, men beslöt att dela upp inlägget på två. Det kommer alltså en del två (tror jag om jag hittar orden).

Varför då? Jag gillar helt enkelt  inte för långa inlägg som inte lyckas hålla intresset uppe hos vare sig skribent eller läsare, och här händer det ju egentligen ingenting. Det blir en annan sak när det finns en  verklig berättelse som håller ihop. Sådana följetonger har jag också gjort.

.

Det fanns ett före också, i går, på vägen dit

... och före handlar inte om skidåkning, även om det var det stora intresset  för många i går, utan om tid på dagen. Jag var på väg till konstutställningen i förra blogginlägget.

Matta färger i fjärran, men så var vädret och det utnyttjade jag.

.

För att veta vart jag skulle gå tog jag en bild av mitt mål, byggnaderna däruppe på höjden ovan vattnet.

Men vad hade bilden blivit utan den vita figuren?  Som ett i  utan pricken över?

Det pågår arbeten här, så tydligen får inte änderna gå var som helst.

Men kan de verkligen läsa?

Inte bara änderna flockas här.

Herrarna på bryggan fungerar bra i svartvitt också. Det var nog faktiskt  så jag tänkte när jag tog bilden. Om jag kommer ihåg rätt. Om det överhuvud har någon betydelse.

Men det var inte bara äldre herrar och änder som var ute och gick.

Bilden är spegelvänd, för annars såg den inte klok ut. Och färgerna ville jag ha kvar, för att inte  tappa stämningen i bakgrunden.

Precis som här, det är ju en färgbild mer än ett motiv i den här framtoningen.

Men jag snubblade på andra, ypperliga svartvitmotiv

En bild där färgerna inte får inkräkta på formernas uttryck och det skuggfria ljuset behåller motivets karaktär och känsla, som fotografen upplevde det (även om en del av känslan framkallats i efterhand).

Samma sak här, form men inte färg. (och förhoppningsvis känsla).

När jag tar en bild som denna kan jag, i alla fall i efterhand, sakna ett större format, men inser snabbt att en större kamera (och tillhörande stativ)  skulle ta bort glädjen med fotograferandet. Efterarbetet i form av bloggandet och formandet skänker mig  mycket större nöje och tillfredsställelse. Oftast ser jag ju blogginlägget som slutprodukten och sällan den enstaka bilden. Möjligen skulle jag se det  annorlunda om jag började skriva ut bilder, men där befinner jag mig inte. Inte än i alla fall.

Jag har ju redan bloggat lite om utställningen och vernissagen och där finns den prydliga en face-bilden i färg, men här kommer en svartvit variant ur annan lite isigare vinkel.

Halt var det.

.

Nöj er inte med denna svartvita variant, gå dit och se den i färg. Det är den och de andra bilderna värda.

.