Vårtecken, finns dom?

Jag  har hört och sett att det pratas om vårtecken så jag bestämde mig för att gå ut och spana. jag började några meter hemifrån, dit var det inte så långt att gå.

Kanske blir det smultron i år också.

Och syrener till skolavslutningen, de skulle det ju vara, i alla fall förr i tiden

Vadå? Färg? OK då!

En obstinat jäkel som vänder sig åt andra hållet.

Bakgrunden: stora syrenbusken.

Men jag gick även ut i stora vida världen och spanade, åtminstone inom bekvämt gångavstånd hemifrån.Onödigt blåsigt var det och kvarglömda kalla vintervindar drog förbi ibland. Det syns förstås inte i bilderna, så tänk er att det var varmt och skönt, för det var det  också.

Hårt vårljus på muren.

Våren är väl också färgernas tid, så jag letade rätt på färger. Vårfärger kanske, vet inte vad som är årets vårfärger så jag nöjde mig med vad naturen hade att bjuda på.

För att ni ska veta att jag inte fuskade utan verkligen var där, finns  skuggan av min  hjässa med i bilden.

Men våren kan ju också vara romantisk, så när jag såg romantiskt gräs i sluttningen blev det en bild där också. Var möjligen även ljuset  romantiskt?

Svenska färgerna? Ja, men också en påminnelse om hur svår våren kan vara för pollenallergiker, allergenerna hänger i klasar från träden.

Så några vårtecken  tror jag att jag hittade!

Hemikring

Lite trött var jag allt igår, för många långpromenader på sistone?  Tror mer på någon sorts vårförkylning eller liknande som ligger  och lurar i kroppen. Men ut måste jag gå, innan jag blir odrägligt rastlös, så en liten tripp i närområdet blev det. Med kameran förstås, som ger promenaderna mer mening och innehåll.

Vad händer vid den gamla professorsvillan? Eller var det i  den snarlika grannvillan han bodde. I vilket fall börjar de bli synliga för omvärlden igen, när de börjar slippa inpackningen som skyddat dem från nybyggnadsarbetena intill.

Att det var en vårsolig vårdag, om än lite blåsig och kylig, kanske syns bättre om bilden är i färg.

Men exakt samma bild är det ju inte, det vore lite futtigt.

Men vad händer??!

Det ser lite hotfullt ut, ska de ge sig på villan?

Jag byter perspektiv, bilden förändras (och förstås ljuset) och vi ser vad det handlar om.

Cementbilen matar grävskopan, precis som fåglarna gör så här års. För oväsen gör de också.

Ett kameraintermezzo råkade jag ut för också. "Hon vägrrarr" som Anders Gernandt sulle ha sagt, med rullande r. Och nyladdat var  batteriet. Plötsligt var kameran död, plötsligt gick det att ta en bild, men med flera omhoppningar. Några bilder lyckades jag med i alla fall, men det krävdes övertalningsförmåga (eller var det tjat??).

Just här lyckades det. En nybyggd gränd.

Här likaså.

Det var förstås ljuset jag gillade.

En Centrumbild fick det bli också. Ett sätt att studera nybyggena är att titta på speglingarna.

När jag kom hem tog jag ur det nyladdade batteriet och satte i det igen, och då var kameran lika snäll som vanligt igen. Så i morse kunde jag ta en morgonbild (ja flera, men visar en).

.

Vårljus i skog och mark

Det var en varm och skön vårdag och himlen var blå och solen lyste från samma blå himmel, vinden lyste  med sin frånvaro, leendena lyste i människornas ansikten och det var härligt att gå där. Det var nog igår, dagarna spelar inte längre så stor roll för mig, och kameran och jag  var där.

Den här bilden.

Ja, den här bilden, i alla fall motivet, stod jag och tittade på för ett par veckor sedan, en dag som var disig och ingen sol syntes ej heller någon himmel, och ljuset inte skänkte några kontraster. Träden, och även leran på åkern, för att inte tala om stråna, saknade totalt skuggsidor och nyanser. Jag insåg det hopplösa och försökte inte ens ta en bild, fast jag gillade motivet. Men nu var ljuset rätt. Och färg skulle bara skämma bilden. I mina ögon.

Det kan löna sig att vänta in motivet.

I skogsbrynet

I skogsbrynet en solig dag kan ljusets fläckar ge liv, försköna eller förstöra motivet, kanske till och med döda det, så varsamhet krävs. Dessutom är det ju en smaksak. Ett motiv som det förra  är, tycker jag, mycket enklare att hantera. Men jag gillar den blandning av ljus och skugga jag åstadkommit. Lite blandning av färgbild och svartvit bild tycker jag det är i uttrycket, färgerna  är återhållsamma och likaså de svartvita kontrasterna.

Men framförallt känns det som en vårdag!

Stod där och glödde

Precis som en soldyrkande vårmänniska vände stenen sitt ansikte mot vårsolen. Det såg ut som att någon rest upp stenen. Tror inte den kan ha hamnat här på naturlig väg..Lite rödaktig i sig själv förstärktes färgen av solskenet och buskens  mörka solfjädersform betonade intrycket.

Jag fick lite känslan av en gammal gudabild när jag såg den.

Polarn, stenen intill, stor och fyllig,  var så grå i sig själv, så han slapp färgen.

Jag satsade på att kontrasterna och skrovligheten skulle ge bilden.

In i skogens mörker

Där ljuset bara blir till fläckar.

Då blir det mycket en smaksak, ljusare eller  mörkare (ovan eller nedan, det är samma bild)

Eller längre in i skogen -Där ljuset bygger bilden

Samma bild, men ljusare och med (lite) färg

Här upplever jag den svartvita bilden som mer arkitektonisk, framhåller trädens pelarform och ljusets spel mellan träden, medan färgbilden ger mer av stämningen när man går där.

Ännu längre in i skogens mörker.  

Det gäller ju att hitta några vettiga motiv överhuvudtaget.

Kan det ha betydelse här, hur van skogsvandrare man är , när man ser på motiven och väljer ut dem. Kan glädjen över att vara i skogen och igenkännandets njutning sätta sig över form och komposition. Själv litar jag på känslan, och blir då och då förvånad når jag kommer hem: "Hur kunde jag ta den där  bilden..."

En annan exponering av ovanstående motiv, men på närmare håll. Jag mätte också ljuset lite olika.

Bilden känns mer samlad eftersom den fokuserar på den del av  övre bilden, som är intressant. Det var ju stenen och trädet som gjorde att jag tog den första bilden, innan jag insåg att jag (också) skulle gå närmare,

Men här då?

Ja allt är bara vatten, jag riktade kameran neråt,  mot vattnet. Bara  en återspegling av verkligheten.

Plötsligt anade jag att jag tagit mig igenom skogen.

Men skulle jag våga mig in i den mörka tunneln för att kunna komma tillbaks till vardagen...

Om ni läser det här vet ni att jag vågade mig in i tunneln och kom hem;)

Det verkar som det blåser mer idag, men jag har inte undersökt det än.

En färgstark dag i dag. Kanske är det våren som gör fotografen färgstark. Sedan smittar det av sig på bilderna.

Jag hade tänkt ta det lugnt idag, men det gick ju inte att sitta inne, så jag drog iväg med kameran. Igen! Kom inte långt förrän det blå skrek mot mig: "fota, fota". Sagt och gjort.

Det blå uppenbarade sig strax en gång  till, bakom ett gammalt stängsel.

I skogens bryn hade naturen placerat en diagonal, som precis passade i min bild.

Och runt hörnet...

Där var det färggrant, riktigt grant minsann.

.

Det fick bli lite lätt rörelse i konsten också.

Men bara lite lätt rörelse, så jag inte skulle få ett återfall...

Jag tog mig ut på andra sidan och kom ut i en blå och skarp värld igen.

Promenaden kunde börja på allvar!

Svartvitt före (och före syftar inte på skidåkning...)

"Innan",  kanske jag skulle ha skrivit eller " före det att jag..."

Ja före vad då?

Före klockan halv  tio en lördag morgon.

Före  besöket på Fotografiska och före fotofikat á la Dagnys.

Helt folktomt var det inte. En bil och en löpare, men då passade jag på just när de kom.

Nästan tomt här med.

Två som försökte läsa

Vy från andra hållet.

.

Bågspännaren blev så grådaskig utan färg, så han får bryta svartvitheten.

Och han får också avsluta inlägget.

Hoppas ni får en fin vårdag. Här skiner solen.