När det blev lite tufft, men jag kämpade på, så blev det faktiskt nåt ändå.

Rubriken  får tolkas bokstavligt eller bildligt , allt efter tycke och smak , associationer, fantasi eller känslor. Eller så tittar ni bara på bilderna, eller läser ni texten. Det finns nog många olika sätt att läsa ett blogginlägg. Om ni missförstår är det bara er  egen tolkning, jag är inte alltid så exakt i formuleringarna utan är ibland med flit lite luddigt svävande för att lämna resten åt läsaren. Det finns ju bilder också. Blir kanske mer spännande också.

Den här gången var det motljuset som var tufft, som jag som fotograf  måste kämpa emot. Både jag och kameran måste kisa för att se något.

Av skuggorna kan ni ana var solen finns. Det gamla rådet att ha solen i ryggen var puts väck.

Jag smög längs väggen för att nyttja väggen som solljusskydd. På köpet hittade jag motiv som jag kunde locka fram ur mörkret, när jag kom hem. Utan så mycket folk hade jag  nog inte försökt.

Det är människorna  som skapar bilden.

Sen fick jag den galna idén att fånga in solen. Bildmässigt alltså.

Med hjälp av två hus gick det. Det var också här det blev meningsfullt att ha färg i bilden,

Speglingar, himmel och träd, hus, reflexer och folk. Bättre och bättre, bild för bild?

På väg hem.

Alexander på väg hem med matte. Hon skaffade honom när hon  blev änka för tio år sedan. I färg var bilden helt hopplös. Så nu vet ni det.

En slutbild får det bli också.  Den var över från en annan dag och behövde användas.

Slutet gott, allting gott, som det hette i barndomens sagor.

Fyra piller, en frukost och så tankar om bloggen (men det handlar nog om mig)

Ja, lite så ser mina mornar ut nuförtiden. Fyra piller för att hålla  Alzheimer på avstånd, ja inte herr Alzheimer, för han dog för hundra år sedan, men sjukdomen med hans namn.Och sedan frukost.

När inte något annat fångar intresset, som här när jag hämtade in morgontidningen i morse, inte rykande färsk för den var ganska kylslagen efter vistelsen i brevlådan.

Läge att ta en bild eller två, alltså. Jag lyckades hämta kameran tillräckligt tyst för att inte störa dem

Fyra piller och en frukost och sedan bloggen, men hararna avbröt mig i texten, så tillbaks till den. Ibland kombinerar jag dem, frukosten och bloggen, några tuggor, några tankar, några ord, i lugn och ro.Inte stressa, det ingår i ordinationen ihop med pillren och att hålla igång hjärnan(t.ex. blogga.) Just nu befinner jag mig mittemellan filmjölken och kaffet, halvvägs in i det senare. När orden tar slut tar jag en klunk, men inte alltid för det skulle inte magen gilla.

När jag ändå tog en bild av hararna, spanade jag också ut över världen från min diminutiva balkong.

Bloggmissbrukare?

Nu kräver ju bloggen inte bara ord, kaffe och filmjölk för att bli till, det krävs ju bilder också. Men  gör det verkligen det, det är ju min blogg och jag bestämmer (inom rimliga gränser). Eftersom den ligger på fotosidan känns det för mig rimligt att den också innehåller fotografiska bilder, när man som jag inte skriver särskilt mycket om kameror, teknik och slika ting.

.

.

Eftersom jag numera vandrar, strosar, spatserar, går, irrar omkring, kalla det vad ni vill, med min kamera blir det  bilder.  Kameravandringarna ingår också i terapin. Men någonstans här uppstår min tveksamhet, det blir ju så många bilder, så många olika tankegångar jag fångar in under promenaderna. Å andra sidan gillar jag inte långa blogginlägg och där uppstår den personliga konflikten. Hur mycket plats får jag ta? Hur många blogginlägg om dygnet känns moraliskt försvarbart.

När blir jag en bloggmissbrukare?

Ibland känner jag mig som en busig och olydig gosse när jag bloggar för mycket.

.

Hur högt ska jag våga sikta.

Hur många konstiga bilder ska jag visa upp?

Alla färdiga,  eller nästan färdiga blogginlägg, som bara ligger och väntar för att jag varit avhållsam  hur tätt ska jag våga publicera dem utan att skämmas?

Tänk vilken tur att jag såg hararna i morse, utan dem hade inte inlägget blivit till.

Nu är kaffet slut.

Fortsatt promenad, men mjukare nu. Blått vatten och lite till.

Förra inlägget började med  ett hårt och hiskeligt ljus, och lite av fotografens frustration över förhållandena. Efter en paus  ituneln fortsätter färden, i bloggen alltså, inte i verkligheten. Där travade han på.

.

När han kom ut i dagsljuset igen kunde han inte riktigt tolka den tillfälliga skuggpilen utan travade på...

... och plötsligt var han på andra sidan åsen.

Där fanns vattnet.

Men också lite nattfärsk  is.

Och förstås den här evigt återkommande vyn. Den fortsätter att vara vacker.

Blått vatten i svartvitt - - ett försök.

Speglingar.

Strandfynd.

Någonstans ska vi sluta.

 Vi gör det här, för här finns något att titta på.

Trevlig kväll, själv ska jag till tvättstugan.

Jag insåg att det skulle bli hårt

Det började redan här, hemmavid, jag såg hur det såg ut.

Ljuset alltså, det var hårt, något att kämpa emot?

Ni förstår, va?

Hårt ljus, hårda skuggor.

.

Jag tittade in på det lokala fiket.

Skuggan på väggen. Jag hade nog redan bestämt mig för att ta  konstiga bilder.

Tingsrätten.

Men det är centrumbyggnaden som syns!

Verklighet, speglingar och förvillelser.

Ni märker att jag flyr undan motiven, va?

.

Hård trappa.

.

Hårt ljus.

Jakten är över!

Ok! Vi  tar en paus!

Vårljus fungerar även utan direkta vårtecken

Det är  vårljuset i sig som förgyller tillvaron för vandraren och det ljuset klarar sig  utan andra vårtecken, även om de kan förgylla promenaden lite extra. Vårtecknen innehåller även igenkännandets glädje.Hittade  till och med  en gångvägssnutt som jag inte observerat förut och det gav  förnöjelse på sitt sätt, upptäckandets glädje.

Den lilla snutten gav mig ett nytt perspektiv på den vackert belägna kyrkan uppe på åsen. Det gjorde inte saken sämre. Och ljuset därtill. En självklar bild. Jag återvänder nog hit, i annat väder, i annat ljus, en annan årstid, eller bara ändå.

Det fick bli en svartvit bild också

På köpet fann jag ett nytt perspektiv på Edsvik, med en lämplig villa i förgrunden. Och ljus!

Den gatan måste jag gå någon gång, en ännu okänd bit av åsens vindlande gatumyller.

Nere från åsen,  tillbaka till  civilisationens konsumtionstempel var vårljuset  svårare att fånga .

Men gångtunnlar kan man lita på. Där finns alltid motiv! Vårljus där med.

Önskar er alla en bra vårdag!