fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Lördagspromenaden

Jag gick förstås med kameran i släptåg och fann motiv av olika slag.

Ibland var det färgen som fångade blicken.

Som pinnen och pannbandet (med musik så hon slapp höra vårens brus från motorvägen).

Eller i omvänd ordning så man kan inbilla sig att hon tagit pinnen och målat hörlurarna.

I tunnlar finns det ofta motiv.

Men när man passerat tunneln kan man söka upp det öppna landskapet.

Efter att ha bott i öppet jordbrukslandskap en period av mitt liv känns det ofta lockande att fånga det på bild, även om det är någon annanstans. Det känns hemtamt.

Det finns linjer, strukturer och nyanser som gör det spännande att gå där med kameran.

Plötsligt dyker det upp något, framför mig när jag kryssar över markerna, något som skapar en bild, färdig att registrera med kameran.

Jämför jag med att traska omkring i det urbana samhället, tycker jag inte att detta skiljer sig fotografiskt så mycket från att ströva omkring i stan. Jag ser på samma sätt, jag fotar på samma sätt. Skillnaden är bara motiven.