Från Nils till Bengt, eller hur jag kämpade mig fram genom motljuset med en gammal glasklump.

När jag klivit ut på gatan framför stationen stod  Nils där , troget på sin post i all ombyggnadsröran.

Han borde inte ha något problem med att hålla rätt på tiden.

Både järnvägstid och posttid inom synhåll.

Själv skulle jag försöka ta  några bilder längs vägen tänkte jag.

För att inte göra det allt  för enkelt för mig tog jag bara med mig ett objektiv, en gammal (nåja, 70-talet) manuell glugg.

Föga anade jag när jag åkte hemifrån att jag skulle få kämpa mot motljuset.

Fast, tittade jag snett åt sidan var ju inte motljuset motljus längre och då gick det bättre.

Det var hit jag skulle, till Maria.

Mittemot  kyrkan ligger fiket.

Och där fanns Bengt. Bengan alltså

Det blev inte bara en betraktelse över ljuset igår, det blev en lång promenad också

Den långa promenaden, som var helt oavsiktlig, utan bara blev när jag väl börjat gå och märkte hur oemotståndligt  det var att gå, förde mig till delvis nya fotovinklar, även om jag varit nära dem förut.

Så jag tog  några bilder. De blev svartvita när jag kom hem.

.

Jag sneddade över de vita gräsytorna, en blandning av blöt snö, glansis och vatten och lyckades undgå att bli blöt. Motoriken börjar återvända.

Det fanns de som valde att gå den raka bekväma vägen.

Jag tittade in i de stora byggnaderna på höjden och där pågick hängning.

I alla fall förberedde de sig. Det  är vernissage på lördag.

Få se, jag fick ju en inbjudan till vernissagen, så här kommer lite gratisreklam:

Friendship III 28 februari - 15 mars

Sedan fortsatte promenaden mot ett berg i fjärran...

En ljus dag? Eller en dag med ljus?

Jag visste ju inte vad som skulle hända när jag gick hemifrån (som om jag brukar veta det? Jag går iväg  och ser vad som händer). Det är ju det som är så spännande med att gå iväg, och med en kamera i en ficka och ett SL-kort i den andra, är man välförsedd för äventyr. Nästan i alla fall. Kanske behövs en grindslant  också.

När jag tagit första bilden började jag fundera, tar jag bilden för motivet eller är det ljuset jag vill fånga.

Men hur fotograferar man ljuset, förmodligen indirekt på något sätt.

Kanske  ta ljusa bilder så omvärlden ter sig lika ljus som jag kände mig inombords.

Kanske ta bilder, vita som snö.

Eller visa upp betongen från sin ljusa sida.

Det visade sig efter en stund vad det blev. Inte vad jag väntat mig.

Nu blir det en paus i bloggandet, för jag tänker titta på "Vem vet mest" för att se om jag är något ljushuvud. På återseende!

Det blev visst en morgon även denna morgon även om den var trött.

Den tog lite tid på sig att vakna.

Men så kom den igång.

Och spred sitt ljus

Men fotografen är fortfarande trött. Han sov dåligt i natt. Orden tryter. Dags för kaffe kanske.  Eller är det insikterna som börjar sprida sig i kroppen?

Betong, ett träd, Christo, lite färg och ett slut. gamla gårdagsbilder. Räcker det en måndag?

.

Räcker till vad? Tja, till ett blogginlägg förstås. Dessutom blåste det idag.

Först lite betongpoesi eller vad det ska kallas.

Men det är nog inte poesi, det är nog mer prosaiskt. Betongprosa? Det ständiga upprepandet av samma motiv, samma vy, samma perspektiv, men ändå inte, för det är alltid lite olika , lite annorlunda, växlar ständigt. Vad ser jag då? Formerna är väl det som fångar blicken, formerna och ljuset.  Och känslan förstås, den oförklarliga, den obeskrivbara, den som bara finns där, framför mig, i sökaren, i bilden, i verkligheten flyktig. Men ibland är det omöjligt.

Trädet, det står där, jag såg det, jag gick förbi, det blev en bild.

Jag kommer säkert att gå förbi igen, men då kanske det inte finns någon bild där.

Christo?

Jag kan inte undgå att associera när jag ser de här nutida förhängena vid byggnadsplatserna.

Gardiner, draperier, förhängen, tyll, gömda spännande hemligheter som bara fantasin kan ana.

Och helt krasst: fotomotiv.

Men allt har ju ett slut, kanske plötsligt, kanske verkligt, kanske inbillat, något flyktigt som bara kan anas, anas i en hastig flykt.

Håll i hatten! Jag hör hur det blåser därute.