Betong, ett träd, Christo, lite färg och ett slut. gamla gårdagsbilder. Räcker det en måndag?
.
Räcker till vad? Tja, till ett blogginlägg förstås. Dessutom blåste det idag.
Först lite betongpoesi eller vad det ska kallas.
Men det är nog inte poesi, det är nog mer prosaiskt. Betongprosa? Det ständiga upprepandet av samma motiv, samma vy, samma perspektiv, men ändå inte, för det är alltid lite olika , lite annorlunda, växlar ständigt. Vad ser jag då? Formerna är väl det som fångar blicken, formerna och ljuset. Och känslan förstås, den oförklarliga, den obeskrivbara, den som bara finns där, framför mig, i sökaren, i bilden, i verkligheten flyktig. Men ibland är det omöjligt.
Trädet, det står där, jag såg det, jag gick förbi, det blev en bild.
Jag kommer säkert att gå förbi igen, men då kanske det inte finns någon bild där.
Christo?
Jag kan inte undgå att associera när jag ser de här nutida förhängena vid byggnadsplatserna.
Gardiner, draperier, förhängen, tyll, gömda spännande hemligheter som bara fantasin kan ana.
Och helt krasst: fotomotiv.
Men allt har ju ett slut, kanske plötsligt, kanske verkligt, kanske inbillat, något flyktigt som bara kan anas, anas i en hastig flykt.
Håll i hatten! Jag hör hur det blåser därute.
Du har känsla för arkitektur med dess linjespel.
Håller med visst blir det spänning i dessa bilder..
Gratis konst tänk vad Christo måste betala eller..
Slottet var så klätt i somras.
///Gun-Inger