Den där ån, men kanske i lite ovanliga perspektiv, med den där gamla gluggen, men också normalare.

Det fanns vatten där (inte så konstigt i en å).

Mera vatten.

Och det fanns saker i ån.

Olika saker.

Sedan bytte  jag  objektiv till lite modernare och vidvinkligare, men däremellan hade jag fikat.

Ån som en del av stadsbilden. Den kan användas inte  bara för att forsrännas på eller slänga cyklar i, den kan även njutas av.

I mörkret där till vänster i bilden smyger två andra fikabesökare.

En färgstarkare å!

Jag bor ju inte här (och har aldrig gjort) så jag har inte tröttnat på ån, utan kan njuta av den på nytt varje gång jag kommer hit.

Visst var det fika i Uppsala idag, men först skullle jag ju ta mig dit

Ett bevis för att det var fika!

Disk.

Ett annat bevis för att det var fika!

Fikande Dan och fikande Anna.

Men som sagt,  först skulle jag ta mig dit.

Jag tog sikte mot mot tornen och så  gick jag...

Nej riktigt så enkelt var det inte.Hade jag gjort så hade jag kommit fel, men sant var att  jag tog en bild på tornen. Det har jag gjort förut här, på väg till fika, men då var de små i bakgrunden. Nu blev de stora. Vadan detta?

Jag hade tagit med mig mitt nyförvärvade 250-kronorsobjektiv (en manuell gammal 135 mm) och med det blev det såhär. Knappast enkelt och praktiskt, men  lite skoj, och det är väl  för att det är skoj som man fotograferar. I alla fall är det så för mig, vägen är viktigare än målet.

Annorlunda blev bilderna när jag  riktade  den gamla klumpen neråt, mot Fyrisåns frusna yta.

Isbild 1.

.

Och isbild 2.

Men det  fanns också öppet vatten.

Men då hade jag också fått syn på fiket. Skönt.

Men där inne passade det nya  gamla objektivet sämre.

Det blev visst en dag i dag också

Jag  kunde ana  gryningens ljus.

.

Det tittade fram  bakom  hus och buskar.

.

Spanare?

På väg mot ett nytt dagsverke?

Önskar er en god dag! Själv ska jag ta det lugnt efter veckans alla promenader.

Efteråt eller bara en fortsättning på ett annat berg

Jag hade lämnat höjderna i Mosebacke Monarki bakom mig och återvänt till fosterlandet igen, utan passkontroll. Det är skönt med den rörliga friheten, även om den begränsas i de här trakterna av byggen, byggen och byggen samt ytterligare några avspärrningar och Umleitungen. För att inte tala om snö, is och modd.

En barndomsvy, men då fanns en trätrappa här som man kunde krypa in under, i alla fall om man var i småpojksstorlek. Även hundarna gillade att krypa in här. Det var väl något med doften.

Trädet vid Pustegränd, än en gång (har fotat och visat det förr) men nu i dagsljus. Den duger som motiv även då.

Dessutom ger ju bilden en liten glutt ner mot Slussen.

Även här förvarar bilägarna sin egendom under mjuka vita täcken.

.

Där jag gick i skumrasket för några dagar sedan

En tanke med att fortsätta promenaden hit (egentligen hade jag väl promenerat nog redan och mer än jag tänkt mig) var att återvända, inte till brottsplatsen, men till fotomiljön där jag tog några hyfsade bilder i halvmörkret några dagar tidigare. Jag var helt enkelt nyfiken på hur det skulle  vara utan skuggornas döljande dunkel. Dessutom måste jag ha något att dämpa bloggens glupande aptit med.

Alltså gick jag in i gyttret av hus med olika ålder och sökte dagsljusvinklar. Det är ju inte säkert att det som fungerar på kvällen fungerar på dagen. Däremot behövde jag inte bekymra mig för var solen stod, för den hade gömt sig  bortom det kompakta molntäcket.

Helt annorlunda än att fota om aftonen, alltså. Men det gick ju att finna motiv och vinklar nu med. Snön, från vitaste vitt till skitigaste  gråbrunt ,  fick stå för nyanserna och kontrasterna

Ungefär samma vy som ovan.

I porten till vänster i bilden bodde en kille, något äldre än jag  (Nu talar vi 50-tal). Vi lekte några enstaka gånger, och en gång fick jag följa honom in. De hade piano. Det var nog första gången jag såg  ett livs levande piano. Långt senare såg jag honom på TV, men då spelade han något annat.

Den här vyn såg ganska tam ut i dagsljus, medan skymning och gatljus gjorde den spännande.

Bilen därnere hade uppenbara svårigheter att ta sig därifrån. Föraren hade behövt en kurs  i halkkörning.

Av spåren att döma var det andra som behärskade tekniken bättre.

Slut för den här gången!

-

Det tog två blogginlägg att ta mig dit jag skulle, men nu var jag där

Tillbaks till Söders höjder.

Där  man bäddar in bilarna ordentligt verkar det som.

.

Där det fortfarande finns en  telefonkiosk för rikssamtal.

Där det finns fina  utsiktsplatser.

Där jag tittade på utsikten i snövädret.

Där jag tittade  ner.

Där jag spanade ut mot Slussens röra.

Där jag tog  en panoramabild.  I det här vädret? Ja tydligen. Varför inte.

Där jag till slut lämnade  den upphöjda snöiga världen.

Då blev bilden i färg, men det var 2,8 som krävde det.

Och jag  gick  vidare...