Stilla afton och höga hus

I alla fall var det en stilla fredagseftermiddag och området avfolkades.

.

Aftonljuset började ta över stämningen

.

Tre orediga bilder.

.

Intill det fina nybygget härskar fortfarande oredan, där  man en gång i tiden kunde sitta på läktaren och titta på fotboll.

Jag går närmare oredan...

Fortfarande rörigt.

...och ännu närmare.

.

De tre höga.

När jag vänder  på huvudet ser jag nestorn bland torn här ute, Kista Science Tower

Vrider jag på blicken syns  första  utmanaren, Victoria Tower, hotellet.

Vrider jag på huvudet en gång till (får akta mig så inte huvudet trillar av) fångar blicken in  nästa  utmanare, på väg upp i höjden, men här ska det bli bostäder.

Längs vägen

Jag gick längs vägen idag, även om det var  mest gator  jag gick på, men det var den väg jag ofta(st) gick till jobbet, på den tid jag gick till jobbet. Nu går  jag var  jag vill eftersom jag inte behöver  gå till jobbet  längre, men idag ville jag just här. På sitt sätt ett kärt återseende och samtidigt spännande att se vilka motiv  jag skulle  snubbla på, och hur jag skulle se dem med dagens ögon. Skulle jag uppfatta dem som förr i tiden?  Skulle jag återge  dem likadant, som förr i tiden? Skulle de överhuvudtaget se ut som förr i tiden?

Ett välkänt  motiv  kunde fortfarande  anas  blekt i fjärran. Hotellskrapan.

Men längs vägen  mötte jag  förändringar på gång. Det rivs för att bli nytt.

Jag känner  lite extra för sådana här  hus invid en liten torgbildning.

De påminner  mig om min uppväxt, visserligen på en annan plats i en annan kommun, men med sådan här miljö och sådana här hus, med speceri-, bröd- och tobaksaffär samt damfrisering. Det nödvändigaste alltså. Lite nostalgiskt är det  att allt sådant försvunnit, utom  damfriseringarna förstås som inte  kan ersättas av en stormarknad.

Och över alltihop vakar tornet i fjärran.

Alla gamla hus är inte lika fräscha

Knappast heller attraktivt  läge. Bakom ryggen  på mig , när jag tar bilden, brusar, minst sagt, snarast bullrar,en sexfilig motorväg.

Höstspeglingar.

Och så en hotell-selfie, det var ett tag sedan sist.

Trevlig helg,önskar  jag  alla glada fotografer.

När man sitter inne, allt är blött ute, och inte ens kaffe hjälper mot håglösheten är det bra med överblivna bilder

Kanske tog jag för många bilder häromdagen, kanske snurrade jag till bilderna  för mycket , kanske sover  jag för dåligt, kanske är det något annat, men fakta är att jag känner mig trött och utsugen.

Men det är inget nytt, jag har ju varit med om fler höstar genom åren, och  med tiden lärt mig att det inte är mörkret som dämpar mig , utan ljusförändringen och så här års är den som snabbast.

Motgift? Jag grävde fram min dagsljusterapilampa i går, så nu är jag belyst när jag bloggar.

Lite extra ljus i bilden också, från billyktorna, jämfört med förra bilden.

Själv stod jag på en hal sten, som jag gått upp på för att få bättre perspektiv.  Att den var hal märkte jag när jag skulle gå ner. Och tog jag mig inte ner lär jag stå kvar där.

Höstfärger kan man ju inte få nog av så här års (eller så får man nog av dem) och ett tag kan jag roa mig med dem innan jag tröttnar, och det är ju inte alla år som är lika granna som i år.  Men det har jag ingen glädje av nästa år så lite färgmissbruk tillåter jag mig.

Lite fixeringsbild är det här också, Kista Science Tower som syns i bakgrunden på de föregående två bilderna, tittar fram även här.

Onödigt röriga bilder kan det bli när det är oreda även i verkligheten.

I bakgrunden tronar höghusbygget, som är ett blivande bostadshus

Det blir lätt att jag tar för många sådana  här bilder.

Att jag aldrig lär mig.

När jag skulle kunna ta sådana här bilder i stället.

Så det får vara nog nu för denna gång. Kaffet har kallnat.

Hoppas ni får en bra höstdag!

PS. Jag skrev det här  igår, men postade det aldrig. Idag har jag inte hunnit  känna mig håglös ännu.

.

Lite blött ljus i Kista och hur innehållsrika får bilderns vara.

Jag hade ju i ett tidigare blogginlägg skådat i fjärran, bland droppar och regn, och nu var jag där. Inte lika blött som andra dagar var det, men tillräckligt blött för att det fina blöta ljuset skulle finnas, så när jag ändå hamnat där försökte jag utnyttja det.

En gatuvy- ganska så innehållsrik - kanske för innehållsrik

En gång i tiden, i en kommentar till en  bild på Fotosidan, fick bilden epitetet "typisk Jan-Olof-bild" . När jag frågade  vad det typiska var blev svaret: Den innehåller så mycket. Positivt sagt. Kanske är den här bilden ett exempel  på det. Det finns mycket att se, men  kanske inget speciellt som fångar blicken, utan flera  punkter och objekt som blicken kan vandra mellan.  Någon kan tycka att den är rörig. Själv såg jag ljuset som fick mig att ta bilden.

Kanske innehåller bilden flera berättelser.

En svartvit vy

Lite mer renodlat blev det när jag gick närmare  gångbron.

Jag gillar sådana här platser/motiv där det finns korsande linjer och små  figurer som befolkar bilden. Svartvitt skärper blicken för detaljerna när inte färgerna förvirrar synen.

Bara för det lägger  jag in en färgbild, inte för att förvirra, men möjligen för att motsäga mig .

Det  kan ju vara färgen i sig som är motivet...

... om inte, kanske färgen inte  behövs. (Samma  bild som ovan, förutom färgen).

.

Gott om siffror, och en del rejält tilltagna.

Men det finns mer än siffror i bilden.

.

Asfaltering i rusningstid?

Det här huset  kan nog bjuda på fler vyer, men det är inte så ofta jag passerar där numera.

.

Nu när björnbären är slut blev det lek med höstblurr och åtföljande varning för färgstarka bilder

I ett par månader har jag  kunnat gå ut om morgonen och kunnat snaska i mig några lagom mogna björnbär bakom min bakdörr, men nu är den tiden slut, hösten  har gjort slut på det nöjet. I stället bjuder björnbärsrevorna på en annan njutning: höstfärger.

Björnbärsbusksfärger, bara rakt upp och ner, som de är, eller lite starkare.

Sedan var jag ju bara tvungen att  leka lite med kamran.

Eller spana in ett vackert blad.

Stilla skönhet...

eller intensiv...

Når mörkret föll blev det tillräckligt långa exponeringstider...

... för att rycka loss i en eldig dans.

Till och med gatlyktan drogs med i dansens glädje.