När inte allt är som det ska, får det bli som det blir, men det visste jag ju, och fikat och snacket är ändå det viktiga

Det som inte är som det ska vara, är att jag inte ännu kan ta hand om råfiler, eller redigera bilder på annat sätt heller, efter sommarens dator- och internetkollaps, så det blir här några jpg-bilder direkt från kameran. Helt obearbetat och ocensurerat alltså.  Det lockade mig också till att göra "fel" när  jag fotade, eller ska jag kalla det uttryck?

Till saken hör också att jag aldrig ställt in kameran för att användas så.

Fotofika i motljus? Jag såg motivet snarast som ett kollage  av färgade fält, när jag tog bilden. Mörka gubbar  var alltså en del av kompositionen. Ett sätt att möta utmaningen att göra "fel" för att hitta något nytt.

Tankegångarna var nog liknande här, även om jag valde en ljusare (mer kvinnlig?) färgskala.

.

Sedan bytte jag objektiv på kameran, satte på en gammal manuell glugg och körde  med full öppning för att få kort skärpedjup. Objektivets teckning i oskärpa fick stå för bakgrunden.

Här la jag skärpan  i mitten istället.

Sedan gick jag därifrån och prövade  min lycka utomhus.

Och här är  det svartvitt direkt ur kameran.

Är det tankarna på stadens själ som gör mig trött och snorig, eller är det bara svårt att välja

Dagligen matas man nu med pockande, påträngande  paroller  från Finurliga Frihetspartiet, Samma som sist, Vimsiga väljares val, Bevara Sverige bäst, Listiga lurendrejerier, Pockande Propagandister, Friska Viljor och  allt var de heter. Eller är det Raka rör som gäller?

Överallt kan man se spåren av dem.

Men...

... det var inte det valet det skulle handla om, utan val av stad för att utforska stadens själ. Vad det är avstår jag från att beskriva, det är en lika svårdefinierad storhet som känsla och stämning,  och är som dem svår att mäta, men kan  kanske upplevas.

Idén föddes ur min bokmalsperiod  tidigare i sommar (och som jag just nu tar en paus från). Det var framförallt två böcker som fick mig att börja fundera. Den första var den sneda boken som  dök upp högst upp till  vänster i bokhyllan, när Tor och hans medhjälpare knäckt bredbandet i min del av världen, en roman som utspelade  sig i Toronto under förra århundradet och där författaren knappt skriver något  om staden, men där man kan insupa stämningar (hittar inget bättre ord) bakvägen, så att säga.

När den  tog slut kände jag mig inspirerad att plocka fram en annan oläst bok ur bokhyllan, Omar Pamuks Istanbul, inte en roman, men stilistiskt delvis som en sådan där han skildrar staden i ord, men  också med gamla bilder. När den var läst gick jag till biblioteket och fyllde på med en roman av samme författare och  ökade på Istanbul-stämningen och någonstans där växte mina tankar om stadens själ upp

Ingen Istanbul-stämning, men  väl Sollentuna-stämning.

Kanske...

... kan jag närma mig frågan om valet av stad för att fånga själen (inte att förväxla med  ett annat aktuellt val).

Vilken stad känner man bäst? Den där man vuxit upp och bott större delen av livet? Det tror jag är fallet  med båda de ovan nämnda författarna. Men om man flyttat ett antal gånger, hur är det då? Jag tänker på mig själv, jag har flyttat  tio gånger i mitt liv om jag räknat rätt  och jag har bott i tre olika kommuner, alla med samma begynnelsebokstaven,  Stockholm, Sala, Sollentuna

Mycket mer än S har de nog inte gemensamt.

Och...

..så är det en annan sak, vad är en stad idag i det här landet, när vi inte har några städer, bara kommuner? Bara ett ord? och när kan jag använda ordet? Kan jag försöka hitta stadens  själ i kommunen Sollentuna, där jag bor idag. Bara akademiskt hårklyveri kanske? Det är farligt att promenera, det är då sådana där  tankar dyker upp.

Börjar det bli en stad när det finns gathörn där ljuset kan falla?

Om man ska leta efter stadens själ måste man väl först kolla om det är en stad?

Alltså ger sig Gäckande Skuggan ut på spaning.

Dubbelt så många djur som människor, rena vildmarken, kan det verkligen vara en stad?

Ett högt hus som vakar över folket, det tar sig...

Men vad nu?

En torparstuga på torget, mossigt värre...

... men här tar det sig

Riv det gamla och bygg nytt!

Redig stadsbebyggelse

Och  en  äkta bilkö i centrum vid rusningstid

Kanske lite stadskänsla i alla fall.

Men hur är det med själen, det är ju inte ens en stad!

Här däremot tycker jag att det finns skäl att snacka om en stad med  själ!