Dagen efter, en begränsad syn på världen.

Från mitt lilla hörn av världen har jag en begränsad utblick över  världen, lite  bättre blir den om jag kliver ut  på balkongen, men allt för ofta är det en störande sol  där och ger motljus

Lite bättre blir det  om jag lutar mig ut över räcket.

Hade de därborta fått bestämma, hade den nya regeringen blivit en enpartiregering, och ganska nära finns distrikt där den gamla regeringen hade kunnat få   samma stöd.  Mångfald  eller segregation? Kommunen kanske inte bara är kluven  längs med, av järnväg och trafikleder, utan även socialt kluven . 

Mina tankar  kan inte undvika detta  med stadens själ, även om Besserwissern inom mig påpekar att vi inte längre har städer och att denna kommun inte ens har varit stad. Och kommunens själ låter töntigt (eller bara ovant).

När jag går, vandrar, flanerar bland villorna, känns det ofta ganska själlöst, själarna  är inlåsta  i husen, men när jag kommer ner bland betongkolosserna i bildens bakgrund, då blir allt  så levande.

Vad händer därute i mörkret?

Sitter folk och tittar på valvakan?

Nu har jag gjort min plikt. Eller har jag utnyttjat min medborgerliga rättighet?

Dagen till ära var asfalten nylagd  och flaggan i topp.

Vem jag röstade på?

Inte blev det herr Björk, han verkade så torr och tråkig.

På väg hem efter förrättat värv.

På vägen hem fick jag ett långt och trevligt samtal med en dam utanför hennes hus. Hon hade bott där i 55 år, sedan hon  och hennes man flyttade dit. Jag fick en trevlig dos nostalgi från området. Och så pallade jag av hennes fallfrukt (med tillåtelse, syrlig vinterfrukt som hon inte ville ha).

.

På väg hem, eller vart tog själen vägen i Tureberg när jätten Glufs-Glufs kom.

Vissa bilder får ligga till sig innan de mognar, eller kanske tills de finner ett användningsområde, dvs. jag finner ord till ett blogginlägg. Så är det  med de här bilderna. De har legat ett bra tag och pockat på uppmärksamhet, ensamma i ett påbörjat men för övrigt tomt inlägg. Att det hade något med stadens själ att göra var klart för mig, men detta  är ju inte en stad!

Hur skulle jag få ihop det?

Sollentuna eller Tureberg?

Jag visste ju inte ens var bilderna var tagna, i Sollentuna eller Tureberg? Ändå har jag bott i närheten i åtta år!

Sollentuna station som ligger i Tureberg som ligger i Sollentuna.

Jag har bott här i snart åtta år, men kom på att jag inte riktigt visste var jag bor, så jag var tvungen att titta på en karta för att få  reda på det. Gör  man det ser man att Sollentuna  är som en avlång korv inklämd mellan vatten  på ena sidan och en 6-filig motorväg på andra sidan och på längden kluven av en järnväg med 4 spår. Det gör att jag inte upplever kommunen som en helhet, utan bestående av ett antal separata enheter, där det gäller  att komma ihåg var gångtunnlarna finns där man kan övervinna barriärerna, när man är ute och spatserar, vilket kan vara irriterande.

Tureberg minns  jag från min uppväxt som ett villasamhälle man passerade på väg till och från Vallentuna, där mormor och moster bodde. När jag flyttade hit hade jag svårt att känna igen mig och än svårare är det nu, men kartan hjälpte mig. Där syns  Tureberg som ett namn, men inte i verkligheten!

Jag bor faktiskt i Tureberg! Det hade jag ingen aning om.

Också Tureberg. Pendeltågsstationen (Sollentuna) som ersatt  gamla järnvägsstationen.

En del av Tureberg. Fortsätter man rakt fram, förbi höghusen och lite till, kommer man hem till mig.

En själ skapas inte över en natt, men jag skulle kunna tänka mig att en ny själ växer fram här, det är när jag går här som jag hör alla olika språk surra  i luften, möter alla levande själar och känner alla stämningar, inte i köpcentrat bakom ryggen på mig.

Just den där dagen, mötte mig mångfalden även på marken utanför min dörr

Men det är nå´n vecka sedan, så nu är fallfrukten slut.

Dimomhöljd är min värld

Det var dimmigt i morse, greppade raskt en kamera och kastade  mig ut genom  dörren.

Vägen ut i stora vida världen.

Jag skulle ha upptäckt dimman  tidigare, när det var mer dimma och mer stämning, men nu blev det som det blev. Jag hade dock inte mer bråttom ut än att jag gav mig tid att byta objektiv först. Ett gammalt manuellt objektiv som jag tyckte kunde passa i dimman.

Här valde jag att lägga skärpan i fjärran.

.

Jag märkte att dimman avtog medan jag gick.

Jag vände och gick hemåt.

.

Däruppe, där jag bor var det fortfarande dimma.