Visst tog jag mig hem igår, även om motljuset var hemskt

Jag hade ju knallat till en pendeltågsstation, så  jag behövde inte traska i motljus  hem.

Medan man väntar på tåget  kan man t.e.x. köpa godis eller fotografera.

Då  är det bra om det finns en godisautomat, eller som jag, att man har en kamera.

Jag bytte till och med objektiv för att göra bilderna lite mer spännande(?). Tyckte jag.

Medan man väntar kan man också sitta och vänta.

... eller  pyssla ned något.

Men det var mer såhär det kändes.  Eftermiddagssolen starka motljus gjorde det jobbigt  att titta ditåt, för både fotograf och kamera.

Ett bländande ljus

Åka tåg.

Nästan hemma: Titta här vad farbror fotografen med en vidvinkel kan  göra...

...Få det att se ut som att det bara är en trång passage hem till mig

Några morgonbilder från gårdagens eftermiddag, hur nu det hänger ihop

Nu  på morgonen, när  sömnen inte riktigt vill hålla mig kvar i sängen, fast jag gäspar stort, passar jag på att fylla på gårdagens avbrutna vandring med ord. Jag är  inte ensam vaken, jag hör en bil som startar och åker till jobbet, ser en cykel som  rullar ner för backen och anar stadens vaknande brus i fjärran.

Själv håller jag  mig kvar vid gårdagens avbrutna bloggpromenad, så detta  kanske blir en fortsatt promenadblogg. Eller kanske en frukostblogg, grötblogg med lingonsylt eller filblogg med müsli.

(Det är roligt ibland med datorns rättstavningsfunktion, grötblogg är ett OK ord, men filblogg  blir rödmarkerat).

När  grönskan får  dölja grafitti.

När rött är dagens färg.

När det finns  en  gångtunnel att gå i.

Då gör man det. Och jag fotografer dagens obetydligheter i det hårda ljuset.

När solen vill vara med  på bild.

Men allting har  sitt slut, även detta lilla morgonpladder. Hoppas ni också får  en bra dag .

Ett halvdussin från förmiddagens trip

Jag trippade ut på en liten  tripp, idag om förmiddagen  för att röra på mig, men på magen hängde och slängde en kamera, som för säkerhets skull  inte fick stanna hemma, för tänk om  jag skulle möta ett motiv.

Jag trippade  längs en väg jag trippat  ett  antal gånger, så motiven är redan utnött, men går faktiskt att återvända ändå, utan att det blir  tråkigt (för mig). Vädret skiftar, ljuset skiftar och fotografen skiftar perspektiv. Den här gången hade jag  satt en 52 mm:s glas- och metallklump på kameran, för att få ett lite kort teleperspektiv. På köpet slapp jag autofokusen och fick nöjet att fokusera manuellt.

Men allt var sig inte likt.

Det satt någon i soffan...

Det var färska spår i gatukorsningen.

Men här var det sig likt, inte rivet ännu.

Stopp?

Jag får väl stanna där då.

Och fortsätta nästa gång

Hoppas att gårdagens överblivna bäst före-bilder fortfarande håller bäst-föredatum

Lite krystad rubrik kanske, men om inte annat avspeglar det min motvilja mot för många bilder i ett blogginlägg. När orden sinar går inlägget mot sitt slut. Visa en hop med bilder utan ord, gör  man bäst i ett album, tycker jag.Men det är ingen oumkullrunkelig sanning, för ibland syndar även jag och lägger ut bilder där orden tagit slut.

Bäst före, var det. Det började med överblivna valaffischer, men övergick   till insikten att det går mot höst och att det avspeglar sig i växtligheten.

Att tänka sig ett sådant här litet mini-tema när  man är ute och spatserar med kameran, tycker jag förhöjer trivseln och nöjet med promenerandet.  Som improduktiv föredetting (pensionär kanske låter bättre) tycker jag att jag kan kosta på mig det.

Det är lite roligt att gå där och spana och försöka tänka sig vad man kan  peta in under rubriken bäst före och hur långt jag kan sträcka mig utan att det blir för krystat. Men eftersom jag är enväldig  domare i min ensamhet, har jag också tolkningsföreträde och det är ju bekvämt!

Nog finns här saker som har sett  bättre dagar.

.

En kvistig bild, knappt ett barr kvar.

Här  fick jag nog använda både skohorn och tvång för att få in bilden i temat.

Bäst före vad? Kanske innan drickat tog slut.

Att det drar  mot höst gör ju att det är enkelt  att hitta bästföremotiv i naturen.

Längesedan det var midsommar.

.

Även herr Ek och tant Björk visar tecken på "bäst före"-syndrom.

Bäst före-datum passerat?

Plötsligt infall sig lusten, en dubbel lust, både till promenerande  och fotograferande, så det var  bara att ge sig ut  i   nejden  och söka  motiv. Det var inte så  svårt, de kom till mig av sig själva, men jag fick  fajtas en del med ljuset, när  det lyste åt fel håll.

Jag hade  knappt tagit  mig  ut genom dörren , innan idén till bloggrubriken stod där och stirrade mig i ansiktet.

Det här är väl överspelat nu?

Först tänkte jag mig  bäst före som överblivna valafischer, men  utvidgade raskt definitionen även till annat som som verkade ha passerat sina bästa dar. Kanske som en liten utmaning, för att se  vad jag kunde stoppa in under rubriken, kanske för att det skulle bli roligare.

Har nog passerat höjden av årets blomning.

Här kom belysningsmästaren med det fina ljuset, så det var bara att se  och ta en bild.

.

Jag tryckte in den här i tolkningen också...

... men återvänder till valfångster.

Nu vet vi hur det gick.

Plakaten rivs ner.

Livet går vidare.

Och jag har fler bilder från promenaden som kanske  också kräver en plats i bloggen. Får se om de tar sig in.