Hoppas att gårdagens överblivna bäst före-bilder fortfarande håller bäst-föredatum

Lite krystad rubrik kanske, men om inte annat avspeglar det min motvilja mot för många bilder i ett blogginlägg. När orden sinar går inlägget mot sitt slut. Visa en hop med bilder utan ord, gör  man bäst i ett album, tycker jag.Men det är ingen oumkullrunkelig sanning, för ibland syndar även jag och lägger ut bilder där orden tagit slut.

Bäst före, var det. Det började med överblivna valaffischer, men övergick   till insikten att det går mot höst och att det avspeglar sig i växtligheten.

Att tänka sig ett sådant här litet mini-tema när  man är ute och spatserar med kameran, tycker jag förhöjer trivseln och nöjet med promenerandet.  Som improduktiv föredetting (pensionär kanske låter bättre) tycker jag att jag kan kosta på mig det.

Det är lite roligt att gå där och spana och försöka tänka sig vad man kan  peta in under rubriken bäst före och hur långt jag kan sträcka mig utan att det blir för krystat. Men eftersom jag är enväldig  domare i min ensamhet, har jag också tolkningsföreträde och det är ju bekvämt!

Nog finns här saker som har sett  bättre dagar.

.

En kvistig bild, knappt ett barr kvar.

Här  fick jag nog använda både skohorn och tvång för att få in bilden i temat.

Bäst före vad? Kanske innan drickat tog slut.

Att det drar  mot höst gör ju att det är enkelt  att hitta bästföremotiv i naturen.

Längesedan det var midsommar.

.

Även herr Ek och tant Björk visar tecken på "bäst före"-syndrom.