Mina försök att hantera och bemästra dimman och ljuset

Jag började ju redan igår  med mina första intryck, men insåg snabbt att jag hade fler funderingar än så. Alltså  dags för en fortsättning. Jag var inte skodd för den blöta terrängen så därför rörde jag mig mest längs vägar. Det begränsade förstås motiven eftersom dimman gav begränsad sikt. Å andra sidan hjäper vägen till att skapa bilder/kompositioner i det dimmiga  landskapet, där allt  som är en bit bort blir ganska diffust.

Det ger ju en öppning för motiv av typen "väg och linjer som försvinner i fjärran", ett klassiskt motiv med klassiska kompositioner,även utan  dimma. Det blev ett antal sådana bilder igår, men jag tänkte lämna dem till ett separat blogginlägg.

Samma bild som ovan, men utan färg.

.

Men låt oss övergå till de "väglösa" bilderna.

Med såhär kraftig dimma kan man få med solen i bild, precis  som när  det är ett lagom  tjockt molntäcke, men här blir  landskapet i övrigt ganska murrigt och kontrastlöst. Liknande effekt  effekt kan man ju också skapa med ett filter på kameran, men här är  det "äkta vara".

Exponering efter "solen" och de små kontrasterna i  övrigt ger en ganska murrig bild, så man får ju tänka efter vad det är man vill avbilda så här. Svartvit deckar-  eller spökstämning kanske.

Här har jag istället försökt få det gröna hyfsat exponerat, medan himlen tittar in genom  en lucka mellan trädkronorna. Naturligast blir naturligtvis gräset närmast fotografen.

Vad har vi fått här , då? Kanske lite känsla av äldre tiders landskapsmåleri, med lite murriga färger, och så förstås ett ljust parti där det gudomliga ljuset kan skådas.

Även när det är dimma finns det med- och motljus och ibland öppnar sig ljusare partier och då gäller det att passa på.

Här blir det en tydlig avståndseffekt, där förgrunden är mustigare och träden längre bort  är diffusare, murrigare, bleka.  En lätt underexponering, där jag sedan lyft skuggorna i LR, har jag använt i de flesta bilderna i det här inlägget. Annars mest vanlig "framkallning" 

Går man nära kan man ofta få ett fint ljus, silat genom dimman. Ett gammalt välkänt fenomen.

Men blir avståndet större, får man tänka lite annorlunda.

I väntan på fortsättningen, står vi här och väntar...

... vad bryr vi oss om dimma och kontrast.

Dimman som vän eller fiende, bildskapande element eller bara elände.

Det beror på, som så ofta. Är dimman snäll eller elak mot fotografen? Som så ofta är  "beror det på", ett ganska intetsägande svar.  I stället för att fundera på svaret, stack jag iväg  ut i dimman och undersökte saken. Min grundinställning   var nog "nyfiken", att se vad jag fann, inte minst efter  den lyckade dimman hemmavid i går morse. Dimman  är ju snäll  när den  är ett vackert motiv i sig själv, eller när den förskönar ett annat motiv. Elak är den ju när den  när  den lägger  sig i vägen och skymmer motivet.

Vad var dimman då, i dagens första bild?

Den förskönade motivet  i förgrunden, den tonade bort bakgrunden och det gav bilden ett uttryck. Hur tydligt  det var, såg jag inte förrän jag kom hem, men redan på plats började jag ana  att det handlade  om  bildens uttryck, detta luddiga och svårdefinierade begrepp. Själv skulle jag vilja kalla det känsla. 

Alltså började jag utforskningen, om ett sådant krävande ord kan användas om mitt  stillsamma spankulerande i motivvärlden. Det gällde ju att hitta  en förgrund/ett motiv och dess bakgrund. Och på något sätt skulle de passa ihop.

Inte så märkvärdigt, Ett ganska så vanligt sätt att fotografera, men en begränsning fanns. Kontrasten. Dimman var dämpande och utslätande för ljuset, så det gällde att söka ljuset på ett annat sätt än en solig (och även mulen) höstdag. Bilder jag tar i den här miljön får ofta sitt liv ur ljuset.

Det blev alltså andra ljus- och färgskalor och ganska diskreta, men nödvändiga bakgrunder.

Om nu inte allt fick tona ut i ett töcken i bakgrunden.

Det här lätt dimmiga tillståndet kan ibland ge effektfullt mättade färger. Utan det hade  ju flera av de här bilderna inte blivit några bilder.

En gammal byväg som svänger av och ut ur synfältet i bakgrunden tycker jag kan bli vackert.

När jag kommit så här långt hade jag fått upp ångan, så då  var det bara att fortsätta i samma stil tills jag tröttnade. Jag skulle ju hem igen.

Efterslängar av gårdagens dimma

Det var alldeles för mycket dimma igår så det blev alldeles för många  dimmiga bilder för jag kunde inte låta bli när det blev så hemlighetsfullt fint där jag gick.

Världen blev mycket mjukare

Husen gömmer sig hemlighetsfullt...

... men  dimman lättar

... avslöjar vad som gömts

Husen  mjuknar i konturerna

Men är det inte någon som bär på en lyktstolpe? Mycket  har dolts i dunklet.

Sedan drar jag mig hemåt.

Snart är jag hemma

Min vita  brevlåda kan anas i fjärran.

.

Men idag var  dimman ännu bättre...

Kan man stoppa in en magisk morgon mitt i en annan berättelse? Eftersom det är min blogg, så gör jag väl som jag vill.

Det kanske handlar om omedelbar behovstillfredställelse

precis som  hos småbarn?

DET VAR  SÅ FIN DIMMA I MORSE,

SÅ JAG KAN INTE LÅTA BLI.

Så här såg det ut från balkongen, så jag tog raskt på mig kameran och gick ut.

Ett litet farthindersstilleben kan göra sig i svartvit dimma. Färgen är ju ganska ointressant.

Men kan ju söka efter något som sätter lite mer färg på världen.

VÄGEN UT I STORA VÄRLDEN

Ja det här är min väg ut i stora världen, stråket ner till centrum, pendeltåg, bibliotek och andra livsnödvändigheter, en väg jag ofta vandrat, med och utan kamera, med och utan ärende.

Vägen blir spännande när den försvinner i ett fjärran töcken.

Även om man gått här många gånger och vet precis hur det ser ut

Ibland ljusnar det

Och här blir vi till och med välkomnade till stråket.

Höghusen i bakgrunden är helt försvunna.

Början på en liten tripp, som gick felfritt den här gången

Ofta  när jag  fotograferar går jag bara ut genom dörren och så blir det vad det blir, men ibland  har jag faktiskt en idé  eller en tanke eller till och med ett mål. Det hade jag idag, men först måste jag till startpunkten, som ju nu faktiskt blivit en startpunkt och inte bara en tänkt sådan.

Jag talar om tvärbanan, som går genom tre kommuner vars namn börjar på S, och eftersom jag startade hemifrån Sollentuna avverkade jag fyra  S  idag, ett sådant ess var jag.  Mina tidigare försök hade delvis misslyckats på grund av snö, åska, elektronikfel, trafikstörningar  och annat elände, men idag gick det bättre.

Men först skulle jag ta mig till startpunkten, Solna Station.

I rulltrappan.

Jag börjar med en färgbild för syns skull, men  fortsätter utan färg, för jag tycker det gör sig bättre med det ljus och de motiv jag snubblade på..

På väg ut.

Här mötte jag motljuset och det var det som fick mig att sluta tänka i färg. Att jag tänkt rätt besannades när jag kom hem och satt med bilderna i Lightroom. Stämningen blev fel  i färg.

Ja, gångtunnlar gillar jag ju.

Gångtunnlar  med magiskt ljus är  ännu bättre.

Mäktiga monokroma moln. Det vore fel att slösa med färg här, tycker jag.

Svartvita kontraster, bara att mumsa i sig när man går där med kameran.

På väg upp till spårvägshållplatsen.

Tag plats!

Jag åkte bara en station. Det ingick i planen. Stop-and-go. Det var ju bara tio minuter mellan tågen, på den tiden ska man väl hinna  ta en bild?

Här var det så blått så bilden måste vara i färg, speciellt som det var det blå  i sig som jag såg som motivet.

Det fanns medmänniskor där, som också väntade.

Jag hann med att förklara varför det heter brittsommar för mannen som stod där, för britt-sommar var vi båda eniga om att det var. Jag  hann också förklara varför vi har skottår. Han var orolig  för att inte hinna i tid, för han visste inte vart han skulle. Han skulle söka jobb och hade ett tidningsurklipp som enda meritförteckning.

Fortsättning följer...