När dimman lättar träder skönheten fram (och lite fototankar)
När dimman är tät vet man inget om omgivningen, men när den lättar avslöjas vad som gömt sig. Är det Skönheten eller Odjuret som ska träda fram? för fotografen kan det bli en njutning eller ett nöje, eller omvänt ett helvete, för var man har dimman vet man ju aldrig.
Den här gången var den mest på min sida...
Det blev alltså några bilder.
Har man tur blir det ett vackert ljus, när naturen tagit av sig morgonens dimmtäcke för att visa upp sig i all sin skönhet. Men allt kan ju också falla pladask på marken, när där inte fanns något att avslöja. Naturen är nyckfull, men det är väl också det som gör fotograferandet så spännande.
Men egentligen är det väl inte så stor skillnad mot när jag flanerar i en stad med en kamera på magen, jag fungerar ju likadant då, och dimmtäckets nyckfullhet kan enkelt transformeras till gathörnens överraskningar. Och i båda fallen fotograferar jag vad jag ser, och upptäcker när jag kommer hem om det är skit eller skönhet jag fångat.
Bodde man där toge man enkelt ett morgondopp.
Ut ur dimman trädde även en båtlös brygga.
Träden på andra sidan vattnet är nationalparksträd.
.
Solen sken.
Det var vackert även uppe på land.
Till de här bilderna använde jag exakt samma utrustning som bilderna från en främmande stad, som jag bloggande om i början av månaden: min Olympus OM-D 5 (det är väl så den heter?) med ett 30 mm objektiv. En kamera, ett objektiv, lite Dogma-tänk alltså, som egentligen passar mig bra, både i stads- och naturlandskap, för jag betraktar ju båda miljöerna som just det: landskap. Det ena befolkat av människor och bilar, det andra av träd och växter.
Ha det så bra!
Tack!
Roligt att du uppskattar den!
//J-O