Mörkret kommer tidigt över staden, det var ju bara eftermiddag

Stadens skymningsljus  är ju inget unikt fotomotiv, snarast nästan lika gammalt som fotokonsten, och innan dess uppmärksammat och utnyttjat av målande konstnärer, men ändå kan det fortfarande fascinera, upprepningen till trots.

I alla fall fångar det mig, oavsett om jag har kamera med mig eller ej. Utan  kamera lagrar jag intrycken inom mig, med kamera gör jag kanske några försök att klämma in dem i en bildruta. Det blir förstås bara en blek avbild av min upplevelse, hur halt det var på gångvägen, hur kylan kom krypande kring fingrarna som höll kameran, hur yllemössan var i vägen när jag sköt upp glasögonen i pannan för att kunna se i sökaren. Men allt det är försvunnet i bilden, som bara är ett ögonblick tvådimensionellt frusen verklighet.

Sedan är det ju så sinnrikt ordnat att det gudomligt vackra skymningsljuset är lika svårfångat som det är vackert. Alltså  lyckas man aldrig fullt ut och alltså fortsätter man försöka fånga det och hoppas att  åtminstone några fragment av skönhet  hittar in i bilden. Varför tröttnar man aldrig? Mänsklig envisa och dumhet  kanske.

Om man plötsligt vänder sig om, vänder ryggen åt det man nyss fotograferade ändrar världen skepnad i ett huj, det är  en annan värld man ser än den man faktiskt nyss befann sig i. Om man ska tro kameran. Och våra ögon.

Med kameran i handen kan man fundera på om man ska fånga det försvinnande ljuset eller mörkret som kommer rinnande. Det kanske inte blir en fajt bara mellan de tu, utan även för fotografen som ska bestämma exponeringen. Visserligen finns raw-format och andra finesser idag, men även det har sina begränsningar, så fastän det finns en god "slarv"- marginal försöker jag fortfarande vara noga med exponeringen. Glädjande nog har jag idag en kamera med  god ergonomi för detta, med två välplacerade rattar.

Sedan vet man ju förstås inte hur en annan betraktare ser bilden, har vi lika ljusa eller mörka bildskärmar och hur är det med andra parametrar som avgör hur vi ser och uppfattar bilderna?

När mörkret kommer övergår människorna till att bli silhuetter och skuggfigurer.

Det är något jag gärna utnyttjar och försöker skapa kompositioner av. Men det kanske också ger bilder som man måste titta lite extra på, där motivet  inte skriker rakt ut, utan snarare försiktigt viskar.

Samma bild som ovan, men inte berövad sina färger.

Fortfarande ingen bild som skriker ut sitt budskap "se på mig",  den är fortfarande en lågmäld bild. Den stora skillnaden är hur mannen med plastkassarna framträder och fångar blicken.

Turen( i alla fall den fotograferade delen) slutade i tunnelbanan.

Det hade visst kommit ett tåg.

Hur lång vandringen var? Mellan två tunnelbanestationer. I stället för att ta tunnelbanan från Gärdet, gick jag genom Tessinparken till Karlaplan, och under den promenaden tog jag bilderna.  I dag.

Det kom en attack, men den gick snart över

Det var knappt den syntes.

Verkade mer som regn...

Jo men en  liten stund tog det sig

.

Spår av snö

Men inte är det dags för skidor än, väl...

När solen bestämmer motiven och varför blir Ottens flygplan större än mina?

Det var så häromdagen att solen satte färg på vissa objekt.

Jag bara måste, kändes det som.

Ta några bilder alltså...

En del blev konstigare än andra.

Men varför blir flygplanen så små när jag plåtar...

.

Manuellt mörker med gammalt objektiv

Mörkret hade fallit men grannarna höll det borta med allt ljus.

Jag fick en idé: Mina gamla objektiv, de där manuella, tunga i metall, från järnåldern på 70-talet och kanske ännu tidigare, de hade jag ju inte använt ännu på min nya(ste) kamera. Jag plockade fram ett av dem och testade det först på grannarna ovan, men drog sedan ut i mörkret med järn- och glasklumpen.  Kameran kändes plötsligt tyngre än den brukar, tung och kompakt, men inte tung och klumpig som en styrkelyftarkamera, utan som en smidig liten klump

Det intressanta var hur jag skulle lyckas med fokuseringen, bortskämd som jag på senare år blivit med autofokus, och nu dessutom med den extra svårigheten i form av mörkret. Visserligen har objektivet både avstånds- och skärpedjupsskala, men i mörkret, nej glöm det. Ungdomens falkögon är sedan länge försvunna. Jag fick lita  på Sökaren i min OM-D och dög bra, bättre än jag väntat, faktiskt. Jag var rädd att jag inte skulle kunna se skärpan, men det fungerade.

Gatlyktor och billjus fick bli de första motiven. Bil- och gatlyktebilderna här, är i olika grad berövade sin färg efteråt i LR.

Jag vandrade vidare i det upplysta mörkret och stannade vid ett hus jag gillar att fotografera och nu när omgivningen var mörk och huset upplyst inifrån, kunde jag plötsligt plåta huset ur en vinkel som aldrig gjort huset rättvisa i dagsljus, med eller utan snö.

Adventstider. Ljusen lyser upp. Gatlyktans sken är så starkt att det är svårt  att hantera.

Det är svårt att urskilja detaljerna i mörkret för lampan bländar även i bilden, tycker jag.

Här var ljuset enklare att hantera.

Slutintrycket från denna korta promenad är positivt. Det här måste  jag göra fler gånger, inte bara i mörker. Jag har ju gjort det tidigare, gammal optik plus digitalkamera, men jag tror den här kameran har höjt upplevelsen några nivåer. Vi får se, när jag testat mera.

Men något actionfoto blir det inte.

Olympus OM-D.  ISO  800. Hexanon 40 mm/1.8

Tunneleffekt?

Jag lämnade er, kära läsare, i ovisshet om framtiden vid en tunnelöppning. Vad kan finnas för hemskheter som gömmer sig därinne, ska vi våga oss in? Den ser ju ganska tom ut.

På andra sidan hamnade jag verkligen i motljusets värld och objektivet fick bekänna färg. Men någon färg i bilden fick det inte bli, för det blev för mycket av missprydande nyanser runt solen och stråna.

.

För att komma vidare gav jag  mig i kast med ännu en ny och okänd gångtunnel.

.

När jag kom ut på andra sidan återvände färgen och ni kan se på skuggan i bilden hur lång jag verkligen är. Men trädet är ännu längre...

Nödvändigt med färg!

Det går ju inte att fotografera en lila soffa i s/v, eller hur?

Sista gångtunneln, jag lovar. I alla fall i det här inlägget.

Men det blev i alla fall lite variation på kompositionen här. De hade tänkt på att placera tunneln lite annorlunda, så jag skulle få lite omväxling. 

Vägen som skymtar där nere är gamla riks-13. (När var det egentligen de gamla vägnumren försvann?)