Mörkret kommer tidigt över staden, det var ju bara eftermiddag
Stadens skymningsljus är ju inget unikt fotomotiv, snarast nästan lika gammalt som fotokonsten, och innan dess uppmärksammat och utnyttjat av målande konstnärer, men ändå kan det fortfarande fascinera, upprepningen till trots.
I alla fall fångar det mig, oavsett om jag har kamera med mig eller ej. Utan kamera lagrar jag intrycken inom mig, med kamera gör jag kanske några försök att klämma in dem i en bildruta. Det blir förstås bara en blek avbild av min upplevelse, hur halt det var på gångvägen, hur kylan kom krypande kring fingrarna som höll kameran, hur yllemössan var i vägen när jag sköt upp glasögonen i pannan för att kunna se i sökaren. Men allt det är försvunnet i bilden, som bara är ett ögonblick tvådimensionellt frusen verklighet.
Sedan är det ju så sinnrikt ordnat att det gudomligt vackra skymningsljuset är lika svårfångat som det är vackert. Alltså lyckas man aldrig fullt ut och alltså fortsätter man försöka fånga det och hoppas att åtminstone några fragment av skönhet hittar in i bilden. Varför tröttnar man aldrig? Mänsklig envisa och dumhet kanske.
Om man plötsligt vänder sig om, vänder ryggen åt det man nyss fotograferade ändrar världen skepnad i ett huj, det är en annan värld man ser än den man faktiskt nyss befann sig i. Om man ska tro kameran. Och våra ögon.
Med kameran i handen kan man fundera på om man ska fånga det försvinnande ljuset eller mörkret som kommer rinnande. Det kanske inte blir en fajt bara mellan de tu, utan även för fotografen som ska bestämma exponeringen. Visserligen finns raw-format och andra finesser idag, men även det har sina begränsningar, så fastän det finns en god "slarv"- marginal försöker jag fortfarande vara noga med exponeringen. Glädjande nog har jag idag en kamera med god ergonomi för detta, med två välplacerade rattar.
Sedan vet man ju förstås inte hur en annan betraktare ser bilden, har vi lika ljusa eller mörka bildskärmar och hur är det med andra parametrar som avgör hur vi ser och uppfattar bilderna?
När mörkret kommer övergår människorna till att bli silhuetter och skuggfigurer.
Det är något jag gärna utnyttjar och försöker skapa kompositioner av. Men det kanske också ger bilder som man måste titta lite extra på, där motivet inte skriker rakt ut, utan snarare försiktigt viskar.
Samma bild som ovan, men inte berövad sina färger.
Fortfarande ingen bild som skriker ut sitt budskap "se på mig", den är fortfarande en lågmäld bild. Den stora skillnaden är hur mannen med plastkassarna framträder och fångar blicken.
Turen( i alla fall den fotograferade delen) slutade i tunnelbanan.
Det hade visst kommit ett tåg.
Hur lång vandringen var? Mellan två tunnelbanestationer. I stället för att ta tunnelbanan från Gärdet, gick jag genom Tessinparken till Karlaplan, och under den promenaden tog jag bilderna. I dag.
Ljuset var väldigt fint vid 5/6, så det var bara att ta för sig
Tack/J-O
Tack/J-O
Tack för din uppskattning. Färgerna tackar jag kameran, RAW och lightroom för.
Roligt att du tittade in!
/J-O