När fotobloggaren lämnade det inåtvända självporträtterandet och gav sig ut och spanade på omvärlden

Jag skulle gå på promenad, det visste jag, och jag hade kameran med mig för jag räknade med att jag skulle ha glädje av den, men det  jag inte visste var vart jag skulle gå, men det räknade jag med att det skulle visa sig så småningom, för det brukar  det göra.

Det var en höstdag då trädens mörka profiler reste sig mot himlen.

Det var bara några få kajor i farten, så jag fick nöja mig med några få prickar mot  himlen.

Jag lät benen gå  som de ville och de förde mig till ett område som verkade ha sett sina bästa dagar.

De gamla byggnaderna väntar bara på att få ge plats åt bostäder. Storstaden växer!

Men husen duger ännu som fotomotiv. Kanske är det ålderns charm.

.

Gammalt och nytt.

.

Kontrast.

Det gamla och det nya.

Vegetationen breder ut sig.

Det fula kan bli vackert när solen hjälper till.

Parkeringsplats.

.

Vattenpölar är spännande.

Nu närmar vi oss nybyggda trakter igen.

Ännu en pöl.

Promenaden fortsatte men vi gör ett uppehåll här, så att både bloggare och vandrare får en paus.

Lördagsmorgonens själviska försök i badrummet

I badrummet har jag ju en stor spegel, så jag tänkte jag kunde inkludera den i min själviska lek.

Jag blev suddig, men fotografen i bakgrunden blev skarp, vad orättvist!

Man kan ju också bara köra rakt på så här, men är inte det för enkelt?

Och jag som alltid tyckt att jag har små händer...

Lite action kanske? Om man anfaller spegeln...

Trevlig lördag på er alla!

Man vill ju visa att man hänger med, men självisar bör det väl heta?

Jag såg inte det där TV-programmet häromdagen, det där som alla verkar ha sett, eftersom jag slängde ut min gamla tjock-TV från förra seklet för några månader sedan. Men som  tur är finns det ju SVT-play och jag har en dator.

.

Men nu skulle det handla om att fotografera sig själv, så med skälvande händer vände jag kameran bakfram och plåtade min nuna (när jag siktade rätt).

Med en blandning av skärpa, oskärpa, rörelseoskärpa, befintligt ljus  och lite grimascherande sköt jag av några bilder på måfå. En mycket primitiv variant jämfört med den som syntes i TV-programmet.

Nu hade ju inte jag fått något uppdrag eller  någon uppgift, som herrarna i TV-programmet gav varandra, så jag gav nog mig själv den diffusa uppgiften: Lek med kameran en stund och se vad det blir, och om det är något du vill fortsätta med.

.

Kanske är det inte sista gången jag gjort så här, jag blir kanske på lekhumör igen.

.

Och visst var det roligt att leka en stund! Jag hyllar ju devisen "Fotografera för att det  är roligt". Får man något mer på köpet är det bara bonus. Bilderna växer fram ur nöjet och den personliga nödvändigheten att fotografera.

Finns nu jag i de här bilderna? Det tror jag nog...

.

Små baksidesfynd

Maskrosen och stenen.

Bladet en pil som pekar ut riktningen?

Kaske klarar de sig själva.

Den sista resten?

Bakgrundsmusik: Mozarts Requiem. Jag var på Dramaten och såg Amadeus häromdagen, därav musikvalet. En strålande föreställning.

.

Gårdagens bild, och dagens

Det är så det är, igår tog jag bara en bild och idag har jag bara tagit en bild.

Kanske behöver  jag lite vila efter de senaste dagarnas  excesser i mörkret.

Gårdagens bild

När jag gick förbi bordet sökte sig en solstrimma in genom fönstret och plastflaskan lät sin skugga falla.

Dagens bild

Det regnar idag så jag tog en bild i regnet,

utanför min dörr.