En ny bloggvandring, vidare norrut.

Jag avslutade just en promenad här i bloggen som var fyra blogginlägg lång. Det går ju också att säga att den var några timmar lång, eller att den var två pendeltågsstationer lång, för det var den också. Inte ett särskilt exakt mått  men i alla fall ett sorts mått, och igår fortsatte jag en station till. Hur många blogginlägg lång den blev (blir), vet jag ju inte än, bara att det här inlägget inte räckte ända fram.

Norrviken, där jag slutade förra promenaden  och startade gårdagens.

Det är skönt att använda pendeltåget för transportsträckorna. Ska man bara gå för att gå kan det göra detsamma, men vill man uppleva och fota blir variationen och upplevelsen större om tåget fixar  de tråkiga transportsträckorna. Och idag blev jag upptäcktsresande, jag gick där jag aldrig gått förut. Och upptäckte nya saker. Det borde kanske innebära att bilderna är fångade med en jungfrulighetens upptäckarglädje. Det är i alla fall en bjärt kontrast till det utsugande av motivens alla möjligheter jag ägnade mig åt medan jag fortfarande jobbade och gick samma vägar dag ut och dag in.

Det var förstås inga märkvärdig- eller underligheter jag upptäckte i går, utan snarare vanliga vardaglig- och enkelheter, men det är juändå  oftast i  de farvattnen jag brukar fiska efter mina bilder. Som här där husen ser ut att klättra på varandra.

Husen som klättrar på Brunkebergsåsen  i Norrvikens trädgårdsstad.

Trädgårdsstad var ett begrepp som växte fram för ungefär hundra år sedan, när det byggdes en del villaområden en bit utanför Stockholm, och som placerades nära järnväg (eller nybyggda spårvägar). Norrvikens trädgårdsstad grundades 1906.

Om nu en del hus ligger betydligt högre än gatan, finns det också andra som ligger lägre.

Jag känner mig bekväm med att vandra i villastadsområden, de har något som tilltalar mig, kanske är det hemtamt från min uppväxt, då vi bodde i ett liknande område, dock inte i någon av de stora villorna, utan i en liten 1:a på 28 kvadratmeter i ett av de insprängda hyreshusen.

Men med mitt vägval gick bara den första biten bland villorna, och så var det tänkt. Jag skulle ta mig norrut, till det (för mig) okända.

Andra motiv dök upp.

Nästa bild är faktiskt en färgbild!

Visst såg motivet ganska svartvitt ut när jag gick där och när jag tog bilden, men jag blev ändå förvånad när jag såg bilden när jag kom hem. Att det var jämnmulet med ganska ljusa moln är förstås förklaringen, men ändå...

Bara jag gick en liten bit därifrån hittade jag färg igen.

Sjön Norrviken i Norrviken i Sollentuna kommun.

Skvallrar namnet Norrviken möjligen om att sjön en gång i tiden inte var en sjö utan just en vik? I dag rinner bl.a. vattnet från Vallentunasjön hit och sjön avvattnas till Mälaren.

Kvarglömt, nedfallet eller ditlagt?

De var goda, lite syrliga, i alla fall det jag åt, hade kanske varit lätt frusna.

En runsten. Hitflyttad från en åker i trakten.

Nere från sjön gick en gammal förfallen trappa.

 Jag tror inte att hon märkte mig, djupt försjunken i lunchpromenaden

Utsikt, mot vadå?

Till höger i bilden kan man ana vita bokstäver. Sedan 1893 tillverkas jäst här.

Som liten, när vi passerade här tyckte jag det var lite märkligt att alla besökare kom härifrån (Gästbolaget/Jästbolaget).

Här satte jag mig ner en kort stund och förtärde lite medhavd dryck. När jag druckit klart fortsätter bloggandet.

.

Jag lyckades ta mig hem också, men då hade det blivit mörkt

Jag hade hamnat på en gata i Norrviken, efter en promenad som var fyra blogginlägg långt. Nu gällde det bara att ta sig hem.

Mera asfalt, men titta på vattenpölen till höger...

...Är det bara jag som tycker den ser ut som en björn?

En pöl till...

Plötsligt har jag hamnat på perrongen, mörkret är i antågande och förhoppningsvis även tåget.

Medan jag väntar kör jag en självis i väntkurens blänk.

Skum figur?

Hemma hade mörkret tagit över när jag kom hem.

Och månen vakade över oss.

Idag fortsatte jag den avbrutna promenaden, så berättelsen fortsätter nog.

Promenaden fortsätter: Del fyra, vid vattnet

Jag hade hamnat vid vattnet, så jag beslöt att ge det en chans att bli  fotograferat också.

Aftonljus

Frågan är ju bara: Färg eller svartvitt. Den kan kanske formuleras även som "färg eller form och kontrast?  Vad är det jag vill lyfta fram i bilden?

Det här tycker jag att jag har fotograferat förut. Någon annanstans. En annan gång

Behöver jag då fotografera det en gång till? Ja tydligen. Upprepningens glädje? Förvissa mig om att jag fortfarande kan? Fånga arketypen för snårig strand? Bekräfta att det är så här?

Tja...

Kanske ska det vara svart.

Här förstörde färgen bilden.

Längst upp till höger ser ni några små ljusa punkter i det mörka. I färg drog de, trots sin litenhet, till sig all uppmärksamhet, och det kändes fel. Ibland är det de små, små detaljerna som gör det, för att citera Povel.

Men när färgen är det man vill skildra, måste det förstås vara en färgbild...

... även om färgen är sparsam.

.

Till slut lyckades jag  dock ta mig upp för en hal och lite lerig backe, så jag hamnade på asfalt igen.

Skymning i Norrviken.

Tydligen behövs det ännu ett blogginlägg för att jag ska komma hem. Följetonger kan dra ut på tiden, när inget är planerat och allt blir som det blir.

.

Här kunde jag ha vänt, men jag fortsatte ...

Jag gick någorlunda parallellt med pendeltåget, men betydligt krokigare, på gårdagens promenad, med baktanken att slippa gå hem, utan kunna rulla hem i stället, när jag kroknade. Det har redan blivit två bloggdelar av min virriga vandring, så det här blir del tre.

Här kunde jag som sagt ha vänt och klivit på pendeltåget hem.

Men jag fortsatte rakt igenom det urlakade och av trafikmaskineriet sönderhackade och isolerade gamla centrat.

En cykel. När jag tagit bilden rörde den på sig. Cykeln alltså, inte bilden.

Sedan gick jag ut genom portalen och såg ett annat hus som behövde avbildas.

Därefter följde en tråkig transportsträcka innan aftonljuset mötte mig.

En annan variant på aftonljus.

Sedan vände jag ljuset ryggen och siktade in mig på något annat.

Vatten.

Aftonstämning

Det var skönt vid vattnet, så jag ägnade det en stund.

Det var en skön och vacker kväll, om än lite kylig när jag stod still för länge, så jag kunde inte bli kvar där. Det behövs alltså ett avsnitt till av berättelsen, så jag kommer hem också.

.

Gårdagens släntrande fotograferande fortsatte, eftersom promenaden fortsatte

Fristående fortsättning

.

Jag fortsatte mitt upptäckande av motiv

Det är ofta så det är när jag tar en sådan här promenad, det är mer att jag upptäcker motiv än att jag söker motiv, för promenaden är lika mycket promenad som foto, och långa stunder går jag där och spankulerar i mina egna tankar. Då handlar det inte om att ha kameran skjutfärdig, utan snarare tillgänglig. Fotograferingen får inte bli en prestation. Det har den då och då varit för mig och ibland får jag återfall, men allt mer sällan.

Det är skönt.

.

Men kommer jag till en gångtunnel försätts de fotografiska sinnena genast i högsta beredskap. Gångtunnlar har ju varit en mani under de senaste årens promenader och bloggande till och från jobbet. En grej,liksom, men också ett intressant fotoobjekt. Nu när jag är pensionär är tunnelbehovet inte lika stort längre och jag har taggat ner.

En gångtunnel jag aldrig sett tidigare. En bild, bara en blev det.

Jag gick genom tunneln och var på okända marker, ett område inringat av kända vägar men okänt där innanför. Undrade om det bara skulle bli en bit på vägen, en transportsträcka på vägen, eller om där skulle finnas något. Kameran fick hänga lite slappt runt halsen.

Och då...

En parabol i vattenpölen! Konstiga vanor.

De gulröda begränsningsskyltarna  lyste intensivt mot mig, så det fick bli en bild. En Enda.

När jag kom hem och satt vid datorn såg jag att det var en svartvit bild.

Varför var den svartvit? Det var så mycket smådetaljer i bilden som inte syntes när varningsfärgerna drog till sig allt  intresse.

Här var dock färgen absolut nödvändig. Det blå aftonljuset färgar asfalten.

Även här var det förstås  det kraftfulla aftonljuset som fångade fotografens blick.

Varför inte svartvitt? Jag tyckte bilden dog då. Den blev livlös.

Det gamla huset passade dock bättre utan färg, tyckte jag.

.

Gul aftonsol på gula hus. Dubbelt upp av färg.

Samma soffa hamnade på bild i regnet häromkvällen.

I går var det något annat som fastnade på bilden.

Promenaden slutade inte där, så det blir säkerligen en fortsättning...

Olympus OM-D + Zuiko 45 mm/1.8