Paraplyfolkets land.

Gårdagsmorgonens aggressiva regnskur, som varade längre än en liten skur, satte fart på paraplyfolkets paraplyer, som direkt slog ut i blom så jag kunde börja paraplyjakten.

Med kamera alltså. När jag klarat av småfynden på vägen.

1. Paraplyparaden kan  börja. Inga ord, bara bilder.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

Fotografen med stövlar fortsatte sin blöta vandring.

Efter att ha fastnat en kort stund i garageasfaltens speglingar fortsatte jag ner i gångtunneln under vägen för att söka efter paraplyfolket som borde ha lämnat sina bohålor i det blöta regnet.

Och se...

... där var en.

Men fotografen i mig såg också annat i blötan så färden framåt gick inte särskilt raskt när fyndens fotograferingspotential skulle undersökas. Regnet gjorde att annars ganska triviala motiv plötsligt blev högintressanta i färg, form, lyster, eller vad det kunde vara.

Trappfynd. Bör förstoras.

Det kan ju vara lite ogräs och lite skräp, men det kan ju också vara en lite halvabstrakt komposition, lite åt det hållet jag sysslade med en del för några år sedan. I alla fall var det en tanke som dök upp i min hjärna när jag såg den färdiga bilden, och ännu mer: den sista bilden i inlägget.

Ett helt annat sorts fynd i trappan.

No comments.

Nu hade jag kommit dit där regnvattnet flödade flitigt och bildade mönster av rörelsen.

En bild av vattnets tunna flöde, eller en halv abstraktion?

Jag kunde inte sluta, utan måste ta en bild till.

Ode till hösten?

Men jag hade en bit kvar till mitt  tilltänkta motiv, paraplyfolket  så jag fortsatte vandringen medan tankarna hade börjat spira...

.

Fotograf med kapuchong och stövlar

Jag konstaterade i gryningen att det regnade och producerade raskt det förra blogginlägget. Medan jag åt och bloggade tilltog regnet och jag suckade, jag som tänkt ta en  tur med kameran. Men å andra sidan var det ju vid den tiden som folk skulle ta sig till jobb och skolor och tvingades ut i regnet, så varför inte tvinga ut mig själv med kameran. Den tål ju vatten sägs det, så det gällde bara att se om jag tålde regn. Lika motståndskraftig som i yngre dar är jag ju inte.

Sagt och gjort, regnjacka och stövlar går snabbt att få på sig, kameran runt halsen, och så... ja vindrutetorkare till glasögonen hade inte varit fel.

En gång i tiden var regnet, och än mer när regnet dragit bort, den rätta tiden att gå ut för att fotografera i färg, för att färgmättnaden blev så bra. Numera har vi ju datorer som kan hjälpa oss med det, oberoende av om de sitter i kameran eller står på bordet.  Men jag  tog ändå en bild av den färgglada bollen i det blöta ljuset.

Får förresten en fotboll ha vilken färg som helst idag?

Regn och vatten och blöt asfalt är ju en klassiker när det gäller speglingar, så varför inte passa på.

Man kan ju ta bort verkligheten (nästan) helt och låta speglingen bli bilden.

Här fokuserade jag på asfaltytan för att få skärpan på ringarna som vattendropparna skapar. Själva speglingen kan få vara lite oskarp, för det är den ju ändå när ytan inte är perfekt slät. Lite verklig ospeglad värlld har jag sparat i ovankanten, så vi inte helt tappar kontakten med verkligheten. Nu efteråt ser jag hur många "beslut" jag intuitivt har tagit vid fotograferingen utan att direkt har tänkt på dem.

Med lite tur eller väntan och tålamod, mest tur den här gången, kommer en figur och traskar in i bilden och levandegör den, med sin sviktande gång.

Men varför inte plocka bort färgen här, den betyder ju inget för mannens trippande.

Ja, det blev ju ett blogginlägg, innan jag ens hunnit hemifrån, så det blir säkert en fortsättning.

Nu skiner förresten solen igen. Och jag som har fler  regnbilder kvar...

Olympus OM-D + 45 mm/1.8.

Efter några dagars kameravila regnade det i morse och världen var blöt

På gången utanför, tecken på ett oemotsägligt faktum: blöt september

Grannens cykel är svartvit och blöt och jag fick in morgontidningen.

En blick mot himlen och ni har fått en blick av läget.

Närdå? Nyss, på ett ungefär.

Nu behöver jag inte grubbla på tekniken längre. Vad skönt!

Jag har köpt mig fri från teknikgrubblet, samtidigt som allt blivit enklare. Eller är det tvärtom? För att det ska bli enklare har jag handlat, eller var det faktiskt en nödvändighet. Det finns så många sätt att se det på, men jag ska försöka  med mitt.

Nu när lugnet lagt sig.

Och handla kan ju både tolkas som att köpa och att agera, men ibland kanske de tu blandas eller förväxlas. Oavsett vilket är det skönt att det är över, grubblandet.

Jag kan förnöjsamt fortsätta mitt fotograferande, som väl egentligen bara är ett sökande. Sökande efter vad? Bra bilder? Kanske inte alltid primärt, månne är bilderna  bara är  en biprodukt.Det viktiga är att jag ser och upplever, bilden är  bara bonus. Glömmer jag det blir det förvisso bilder, men inte de rätta.

Nu kan jag slappna av.

Jag har en ny (om än lätt begagnad)kamera som bara är och inte ställer till det för mig. Precis som det ska vara.

Och dessutom har datorn fått ett bihang som sväljer  2 Terabyte, så nu behöver jag inte  lotsa in mina bilder genom ett nålsöga, utan  kan slappna av utan fruktan för att allt ska kärva ihop.

Det känns riktigt behagligt.