Jag åkte från regniga Stockholm till en soligare Stad

En alldeles för tidig morgon gav jag mig ut på äventyr. Jag skulle nämligen med fakirflyget i arla morgonstund från Arlanda.

Sollentuna pendeltågsstation i fredags morse

När jag några timmar senare klev av bussen mötte jag ett annat morgonljus.

Och det morgonljuset tyckte jag var så spännande att jag tog några bilder. Jag hade ju gott om tid.

.

Under betongen...

.

Vid järnvägsstationen

Och där började färgerna synas

För visst finns det färger även i den här staden.

Se det här som ett intro eller preludium, för det kommer mer.

Det ska inte gå! Månen. Alldeles nyss och fri hand.

.

Jag hade inte tänkt blogga något idag, men på väg till tvättstugan såg jag gatkantspoesi och en riktig surgubbe

... alltså var jag tvungen att gå in efter kameran.

När jag en stund senare satt vid datorn och betraktade mitt fynd, undrade jag hur den skulle se ut i svartvitt. Sagt och gjort, LR trollade bort färgen och se, där satt jag med en svartvit variant.

När jag tittar på den svartvita i förstorat läge blir jag lite nyfiken hur den skulle bli utskriven.  (nej tyst nu, hitta inte på fler dumheter ... ).

Jag fortsätter bloggandet i färg, det känns säkrast så.

Dessutom tycker jag det är färgerna som gör den här bilden, lika mycket som formen.

En till i samma stil.

Men plötsligt blir jag avbruten av ett paraply som passerar och ett rött paraply kräver färg!

En riktig surgubbe.

Är han så sur för att han står där i regnvädret och blir sur?

Jag har funderat på förut att fotografera honom, men i dag passade det.

.

Häromdagen

Dröjandet vid detaljerna skrev jag om i förra blogginlägget, men vad har det för likhet med den här bilden? Hur stor får en detalj vara? Eller är det dröjandet som är det väsentliga?

Lite närmare, lite senare, lite rörigare, med en blåbuss mitt i smeten.

Jag inser nu att om jag dröjt mig kvar där jag stod, hade jag lite senare kunnat fånga blåbussen på vägen i förgrunden. "Tänkte inte på det..." Och nu efteråt kan jag inte vrida tiden tillbaka, bara spekulera i vad som skulle kunna ha hänt. Men är det intressant att dröja kvar vid det som inte hänt?

Dröjandet och detaljerna. Kanske är dröjandet viktigare än detaljerna. Kanske är de stora kranarna på bilder bara detaljer i storstadens tillväxt. Börjar man spekulera kan man lätt gå vilse i tankegångarna. Kanske var det helt enkelt bara så att kranarna råkade stå i ett någorlunda harmoniskt läge, och då blir det ett kvardröjande vid en detalj i det stora hela.

Min blick  dröjde sig i stället vid andra detaljer.

Det var efter det stora regnet.

Ett telefonsamtal...

... en detalj eller en bagatell i det stora hela.

När jag kom hem igen.

Ett ögonblick i tiden

I svartvitt eller färg...

Dröjandet vid detaljerna...

Det lilla ruttnande äpplet som jag såg genom badrumsfönstret i morse...

... att jag gick och hämtade kameran gjorde att jag dröjde vid den  lilla detaljen utanför fönstret. Är det faktum att jag dröjde vid en lilla detaljen i sig det viktiga, inte att jag avbildade den.

Säger dröjandet något om mig

... att jag dröjer vid den röda färgen på bladet, med eller utan kamera

... att detaljerna  är viktigare än helheten...

...För det är de som bygger helheten.

Smaken hos ett nyplockat björnbär kan man dröja vid...

... färgen hos bladet ...

... eller behövs alls färgen

Detaljerna ...

... kanske gör de att vi kan ana en helhet

Men hur många detaljer behövs det?

Joyce behövde en hel resväska med små tidningsnotiser för att forma en roman, hur mycket dröjande behöver vi?

Jag var aldrig mer än två meter hemifrån när jag tog bilderna.