Bilder från en bergensisk balkong. Himlar å så'nt.

Jag hade lyckats att kliva av bussen vid rätt hållplats, gå till rätt köpcentrum och sammanstråla med dottern, och vi hade dragit en repa genom matbutiken och tagit oss ut till bilen, stuvat in dem i bilen och hittat hem till henne.

Hon har en balkong. Den duger till att ta bilder ifrån. Inte minst när ljuset växlar.

Och det gjorde det.

Nu satt jag inte på balkongen och studerade ljuset, utan ibland upptäckte jag att himlen utanför var vacker och ännu mer ibland reste jag på mig, hämtade kameran gick ut på balkongen och, ännu mer  ännu mer ibland,tog en bild. Några av dem ser du här.

Annars satt vi, åt och pratade, pratade och åt, spelade spel och pratade ännu mer, och..

...ja, vi sov också, efter min långa(?) resa och efter hennes arbetsvecka.

Och så grydde en ny dag, en lördag.

Och vi fortsatte att prata och äta och snacka  och fika, medan molnen drog förbi.

Men till slut gav vi oss iväg på en utflykt. Man kan ju prata även när man är på upptäcktsfärd.

Vi hamnade här.

I väntan på bussen kan man ta det lugnt

Fullmatad med intryck från KODE (konstmuseikomplexet) behövde jag återhämta mig med Latte och en chokladmuffins, men ur fotofikaperspektivet var det ynkligt, då jag fick sitta ensam vid bordet, så jag höll skenet uppe genom att ta en bild.

Litet skärpedjup och fokus på närmsta norrman.

Anade att bakgrunden  med alla kopparna kanske skulle bli lite orolig, så jag gjorde också tvärtom, litet skärpedjup och fokus på kopparna.

.

Inspirerad av den "moderna konsten" (Den börjar ju snart bli hundra år!) tog jag en bild av gatulivet genom fönstret och en vas.

.

Så småningom kom aftonens motsvarighet till det sköna morgonljuset krypande, så då sökte jag mig ut på gatorna igen, både för ljuset och fotandet, men också för att så sakteliga dra mig mot en lämplig busshållplats.

Samtal vid arbetsdagens slut?

Jag både hittade lämplig hållplats och lämplig buss och lämplig plats där jag stämt träff med dottern och när vi provianterat och kommit hem till henne, smög sig  aftonljuset över oss och vi kunde ha en mysig fredagkväll efter en arbetsvecka respektive en lång dags färd mot natt.

Kvällsvy från dotterns fönster.

Kunsten, några första intryck...

Ja, vi är i Norge, så det heter kunst.

Silverkunst.

Husflid

Visdomsord

Säger något om människorna? Inget gemensamt talspråk så vi kommunicerade annorledes.

1800-talskonst

.

Ljuset är viktigt för konsten.

Jag fortsatte sedan till nästa museidel, men någonstans där insåg jag att jag var mättad av intryck, och behövde spara fortsättningen till senare besök, för att undvika mental och känslomässig överbelastning.

.

Jag gick och fikade i stället i väntan på att det skulle vara dags att ta bussen till mötesplatsen.

Konst

Jag närmade mig konsten lite långsamt, genom att fånga en vattenkonst i Bergen, för det var ju där jag hamnat och hade en dag på mig innan det var dags att träffa dottern, som var på jobbet.

Ett hus av glas, ljus, vatten och speglingar, nästan som ett collage, men i så fall ett verkligt sådant, för det är en bild tagen i en enda exponering

Jag närmade mig konsten genom att skapa egna kompositioner, men också genom att fysiskt närma mig konstmuseets fem byggnader. Lite svåröverskådligt till att börja med, innan man fattat att hus med lilla banderoll är en museibyggnad, att samma biljett gäller alla fem under samma dag, att husen är numrerade 1-5, men inte står i den ordningen rent fysiskt och att de har olika öppettider.

Aha, lila banderoll på huset där till vänster, en museibyggnad! I förgrunden min egen komposition med inbyggda reflektioner.

Jag hade ingen aning om att Bergen hyste en sådan konstskatt. Jag måste återvända dit nästa gång jag är i Bergen, för det behövs fler besök för att smälta rikedomen och mångfalden i tidsåldrar, uttryck och konstnärsnamn.

Titta på konst.

Folk man träffar, bara sådär, och när jag blev en historia.

Jag hade vandrat runt i solskenet på stadens gator ett tag, och säkert hade jag sett saker och haft det trevligt och bilder hade jag absolut tagit, men hur var det, hade jag ätit? Nej det hade jag inte, det var nog  därför jag kände mig lite trött och hungrig, så jag sökte mig till ett mathak, ett sådant där man får med sig maten i en påse, men kan stanna kvar och äta om man vill. Det ville jag för jag hade ingenstans att gå, så jag baxade fram mig själv och packningen till barstolarna vid fönstret, men spontant började då paret vid det enda lilla normala bordet att rensa (utan att jag frågat) så jag fick plats där också, så det blev en lång pratstund. Mest han och jag, för hon var ganska tyst.

Men hon sa att nu kommer jag att bli en historia. Hennes man var nämligen historieberättare förklarade hon,  så jag skulle säkert bli berättad om vid aftonens middag. Så enkelt var det alltså att bli historia.

Nästa möte var något senare, när jag stod på gångvägen med kameran om halsen och hör rösten säga "fin kamera". Rösten stod där framför mig, en infödd bergensare, och det samtalet blev långt och spände över många områden, inte bara kameror och fotografering, Hasselbllad och storformatare, Smýril och Affes nattfotografering, norrmäns körstil, Munch, lofotfiske  och förstås Olympus eftersom allt började där.  En halvtimme stod vi nog där, innan vi gick vidare åt varsitt håll.

Det var på vippen att jag glömde ta bilden, eftersom vi var så uppe i samtalet.