Jag satt en stund på en kulturell betongklump och såg människorna komma och gå.

Jag hade just varit på Kulturhuset och i lugn och ro sett på utställningen med  Imogen Cunninghams bilder och när jag kommit ut därifrån hittade jag en välplacerad betongklump där jag kunde slå mig ner en stund och studera vad som passerade i tid och rum. Till min hjälp hade jag kameran.

.

Det är faktiskt fyra personer i bilden.

.

Passerade fortare.

.

Bara en hade slips.

.

Åt andra hållet var det rörigare.

.

????

.

Långa kliv.

Efter en stund gick jag vidare. Men här var det rött.

Sju bilder, det kan vara en lagom dos.

.

Fångat i går med nya kameran. Den är snäll och tar bra bilder.

Grabbarna som samlades vid Hornstull

Dom hade bara två mål: att fika och att snacka.

För att ingen ska bli glömd får de vara anonyma.

Och för att slippa alla störande färger får resten av bilderna bli svartvita.

Undrar ni vad som avhandlades får ni stilla er nyfikenhet genom att komma nästa gång.

Jag lekte, vred och vände på min nya kamera för att se vad som skulle hända.

Om inte annat blev perspektiven konstiga.

Men det är ju så tråkigt med de vanliga perspektiven.

Hoppas att jag inte gjort bort mig, så jag får komma tillbaka...

.

Tack för en trevlig  stund vid Hornstull!

.

Gårdagens svartvita ljus

Jag gick där i går i den begynnande aftonens ljus med en kamera på magen och det var så lugnt och skönt att inte ens asplöven darrade...

...och när jag kom hem trollade en tangenttryckning i Lightroom bort färgerna så att det blev silverpenningar av löven.

Det ligger ju en bekvämlighet i det digitala fotograferandet, detta att kunna ta både färgbilder och svartvitt på en gång, om man säger så (fast det egentligen inte är så). Men möjligheten finns. På ett sätt var det enklare på den analoga tiden, då visste man vad som gällde när filmen var insatt i kameran. Nu finns båda möjligheterna hela tiden. Frihet eller frustration?

Det finns ju en del motiv som  dör totalt om man tar bort färgen, och tvärtom, sådana som förlorar sin kraft om de blir färggranna. Det handlar väl om uttryck på något sätt.

Tänker jag då på det här, när jag går där med kameran? Om det är en färgbild eller en svartvit bild jag tar? Ibland gör jag det, men oftast inte, jag försöker se motiven i första hand och default är ju då färg, eftersom världen jag rör mig i är färgad för det mesta och eftersom jag ser omvärlden i färg när jag tittar i kamerans sökare. Men ibland plingar det till i skallen: svarvitt! Gamla impulser dyker upp. Det innebär ju inte att jag ställer om kameran till att visa svartvitt i sökaren, så långt går jag inte, men det kan ju hända att jag tänker svartvitt vid exponering och komposition. Hur man nu tänker då.

Men det är klart att form, ljus och kontrast inte behöver färg för att komma till rätta.

Oavsett vad jag tänkt eller gjort när jag tagit bilderna blir det nya tankar och beslut när jag kommit hem och sitter vid datorn. Dels är det mesta jag tänkt under min vandring redan som bortblåst i mitt minne, dels ser jag andra saker när jag sitter vid datorn och ser bilden i större format, och då kan det växa upp en annan berättelse än det jag upplevde när jag strövade omkring därute.

.

Ett resultat av jakten på ljuset.

Den  här bilden är inte så mycket att orda om,  mer upplevelse och känsla än ord och tankar.

Att den inte dög i färg upptäckte jag först när jag kom hem. Vad nu duga innebär.

.

Här satt känslan direkt när jag såg motivet: Svartvitt.

Roligt att känslan bestod tills jag kom hem.

.

Utan ord.

.

Aftondjur i aftonljus.

Mönster?

En slutbild, i alla fall!

Behöver jag säga det, att det var roligt att flanera med kameran igår  (om man nu kan flanera i det öppna landskapet)?

Olympus OM-D + 14 mm och 45 mm.

På jakt efter ljuset, men just det handlar väl all fotografering om, så det var inte så märkvärdigt att jag passade på

Eftersom både jag och kameran behövde motioneras lite idag, drog vi iväg när ljuset började bli lite spännande framåt aftonen. Mitt huvudsyfte var förstås att bli mer van vid mitt nyförvärv, så varför då inte passa på när ljuset var på vår sida. Fint alltså.

.

Om han också var på jakt efter ljuset vet jag inte.

.

Att ljuset är fint kan också innebära att skuggorna är fina, rena motsatsen alltså.

Den minsta vita pricken är ett flygplan. Men det såg jag inte när jag fotade. Bonus?

.

Här börjar ljus, skugga och kontraster bli lite spännande.

Upp för backen...

Solfläckar?

Som bevis på att jag var där, en bild på min skugga.

Jag tror att det blev bilder över till ett inlägg till. Ljus och skuggor inbjöd till svartvitt.

Och kameran är riktigt trevlig. Ett nöje att fota med.

Olympus OM-D + 14 mm & 45 mm.

Nu när jag bestämt mig, skaffat ny kamera, prövat och sett att den fungerar, kan jag väl få ta igen mig lite?

I alla fall tyckte jag att jag kunde få sätta mig ner och titta på gräsen och deras kompisar.

Det var förstås nya kameran och på den satt Olympus fina lilla tele 45 mm/1.8, men vi kom inte överens när vi skulle fokusera nere i gräset, vare sig med autofokus eller manuell fokusering. Men då kom jag att tänka på en sak: Närgräns?

Just det, 50 cm, klart det inte går.

Så jag ökade avståndet till motivet.

Då gick det bättre.

Men jag ville fokusera manuellt, så jag bytte objektiv.

Med Hexanon  40 mm/1.8, en gammal goding.

Sedan fortsatte jag med den.

Jag var aldrig längre hemifrån än två, kanske tre meter.

Jag skulle ju vila mig.