fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Gårdagens svartvita ljus

Jag gick där i går i den begynnande aftonens ljus med en kamera på magen och det var så lugnt och skönt att inte ens asplöven darrade...

...och när jag kom hem trollade en tangenttryckning i Lightroom bort färgerna så att det blev silverpenningar av löven.

Det ligger ju en bekvämlighet i det digitala fotograferandet, detta att kunna ta både färgbilder och svartvitt på en gång, om man säger så (fast det egentligen inte är så). Men möjligheten finns. På ett sätt var det enklare på den analoga tiden, då visste man vad som gällde när filmen var insatt i kameran. Nu finns båda möjligheterna hela tiden. Frihet eller frustration?

Det finns ju en del motiv som dör totalt om man tar bort färgen, och tvärtom, sådana som förlorar sin kraft om de blir färggranna. Det handlar väl om uttryck på något sätt.

Tänker jag då på det här, när jag går där med kameran? Om det är en färgbild eller en svartvit bild jag tar? Ibland gör jag det, men oftast inte, jag försöker se motiven i första hand och default är ju då färg, eftersom världen jag rör mig i är färgad för det mesta och eftersom jag ser omvärlden i färg när jag tittar i kamerans sökare. Men ibland plingar det till i skallen: svarvitt! Gamla impulser dyker upp. Det innebär ju inte att jag ställer om kameran till att visa svartvitt i sökaren, så långt går jag inte, men det kan ju hända att jag tänker svartvitt vid exponering och komposition. Hur man nu tänker då.

Men det är klart att form, ljus och kontrast inte behöver färg för att komma till rätta.

Oavsett vad jag tänkt eller gjort när jag tagit bilderna blir det nya tankar och beslut när jag kommit hem och sitter vid datorn. Dels är det mesta jag tänkt under min vandring redan som bortblåst i mitt minne, dels ser jag andra saker när jag sitter vid datorn och ser bilden i större format, och då kan det växa upp en annan berättelse än det jag upplevde när jag strövade omkring därute.