Tandläkare, småfolk, djävlar och andra mötte jag på Söder, och så två bröder som hette Hugo.

Min tandläkare håller hus på Söder och när jag gick därifrån och väntade på att bedövningen skulle släppa tog jag fram kameran, som jag tagit med som terapiredskap. Solen lyste, onödigt mycket, så jag satte mig i skuggan under ett träd ett tag.

Där såg jag en av de små som sprang omkring trots att ljuset var hårt,  i pur förtjusning över att det gick att springa, så där riktigt sprudlande glad att man bara njuter av att se ....

Medan han sprang fram och tillbaka, spanade jag in att djävulen  tydligen inte var  långt bort...

... och att en del av de som passerade var  helt anonyma.

Jag kryssade vidare på söders gator när jag vilat mig en stund, men näsan pekade mestadels mot norr och jag brydde mig inte det minsta om att solen slog ut högdagrarna i bilderna.

Plötsligt stod där på en av Söders gator två bröder från  söder om Söder och tyckte jag hade en fin kamera, så då blev vi stående ett tag och pratade kameror och gemensamma bekanta.

Och båda hette Hugo.

.

Cyklar å så'nt

Ibland gapar man kanske över lite för mycket, när vidvinkeln sitter  på kameran och solljuset  är obarmhärtigt hårt och man vill fånga in allt på en gång.

Som här.

Men jag ville ju få med allt jag såg. För det var ju så det var.

Om jag vände på mig såg jag en annan vy.

Kontraster på flera sätt. Eller diagonaler.

Eller ska man begränsa sig och inte försöka få med så mycket?

Cyklar och funkis.

Och ett slut i färg.

Undrar hur jag hade fångat de här motiven om jag haft ett objektiv med en längre brännvidd på kameran. Kanske inte alls. Då hade jag nog sett annat, eller så hade jag bytt objektiv för att det var det här jag såg.

Dagens infall: Tänk om Sverige var mer färgstarkt.

Rubriken har jag förstås snott från reklamen

Och visst är det väl lite extra färgstarkt i trappan

.

Blått och gult.

De svenska färgerna fick bli lite extra svenska.

Och varför inte ett helt hus?

Tänk vad en enda reklamskylt kan ställa till med.

Vid vattnet. En kvartett.

En kvartett bilder alltså. Eller kanske två par bilder.

Förstora gärna.

En sommarskön eftermiddag i huvudstaden

Det andra paret.

.

Jag gick under en bro och funderade på vad man kunde göra med den.

Jag har ju sett på Fotosidan att man kan fotografera broar och  jag har ju själv småfuskat några gånger, men mer ägnat mig åt gångtunnlar. Ljusförhållandena blir helt andra vid bron och skuggorna faller på ett annat sätt än i tunneln. Gångtunneln begränsar perspektivet och gör kompositionen enklare. Bron är vidare ofta kommer med nödvändighet mer av omgivningen med i bilden. I alla fall inbillar jag mig det.

När jag ställde mig under den här bron såg jag tydligt att skuggan måste tas med i beräkningen  när jag komponerade bilden. Kanske kunde man med hjälp av den göra bilden intressantare. Eller sabba den.

Och var ska man placera smådetaljer som gräsfläckar, lyktstolpar och liknande. Ska man undvika dem, eller ska man ge dem en plats i kompositionen, som t.e.x. lyktstolpen i ovanstående bild.

När jag vände på mig var det i stället motljuset som måste hamteras, och här lät jag bron få vara motljusskydd och flyttade mig tills överstrålningen såg OK ut i sökaren.

Här fick en förbipasserande bil fylla ett tomrum i bilden.

Flyttade mig sedan till nästa bro och den tyckte jag behövde bli svartvit, för här var det bara form och kontrast som byggde upp bilden. De ljusa stenarna i trappan gav mig kompositionen.

Men jag angrep också samma bro ur ett annat perspektiv och då blev bild, färg och komposition annorlunda.

Tänker jag  då så här mycket när jag tar bilderna? Nej, då använder jag ögat och sökaren och vad jag ser. Orden är en efterkonstruktion som innehåller minnesfragment av vad jag tänkt efter det att jag tagit bilden(-erna) och fortsätter min promenad, och vad jag ser och upptäcker när jag sitter och bloggar.