Det blev nästan lite manekänguppvisning och lekfullhet när vi fick nya gamla kläder, men vi visste inte vad som väntade

Ur en hög med gamla kasserade kläder fick vi välja några som passade och lägga våra egna åt sidan.

Höstmodet 1970? Befodrad har han blivit också: guld på axlarna. Det hade vi inte fått ännu.

Här en bild till på samme man.  Jag tog bilder på honom redan sommaren före, han ville ha med hem till flickvännen/fästmön/ frun...

Volvon är nog ganska ny, vad kan det vara för årsmodell?

.

Fler manekänger.

Torkfläck på magen ska det vara ;)

Vi kände oss lite som krigsfångar som väntade på sitt öde i ett skogsbryn...

... eller var det den ungdomliga lekfullheten som tog över?

Fångarnas marsch.

Jag kan väl tillägga att jag aldrig regisserade mina bilder. Agerar någon är det deras egna påhitt.

Det här var första gången vi såg en sådan här...

... och en sådan här.

Det känns ibland lite märkligt att sitta och jobba med de här gamla bilderna, inte riktigt som en tidsmaskin, men nästan

På ett sätt har ju tiden gått, men på ett sätt är jag tillbaks där, när jag jobbar  med bilderna, det kanske är det som gör att jag lägger ner så mycket energi och tid på att leta, scanna och blogga. När jag tog bilderna hade jag  ingen tanke på att detta kunde vara något som kunde vara intressant långt fram i tiden. Jag tog bilderna för att det var skoj och för att det kunde vara roligt för mig och kompisarna att ha lite bilder från den militära tiden.

Trots allt var det ju drygt ett år, 15 månader,  som vi spenderade där, och det vid en tid när vi var på väg ut i vuxenlivet. En del hade redan börjat arbeta medan andra hade flera års studier kvar, allt från traktorförare till överläkare.

Här är vi på väg, marscherande på led, men jag måste ha brutit  rättningen i ledet för att få till fotovinklarna. Det var OK, om man hade känsla för när det passade sig.

När jag ser bilderna är det en många jag direkt känner igen, medan det är andra ansikten som jag undrar om jag verkligen har sett någon gång, för de är så obekanta.  Och ibland räcker en näsa som sticker fram för att hela personen ska finnas där.

Lite fler ansikten att känna igen och inte känna igen och ett litet befäl där bakom.

Här kan jag ana att jag har hållit min plats i ledet och att det finns ett led till bakom ryggen på mig. Märkligt nog kommer jag fortfarande ihåg några som tillhörde Grupp ett, två och tre som jag kan ana på bilden (fast snarare minns jag vilket logement de låg på), och det räcker. Namnen är det sämre med.

Sjukvård var negativbladet märkt med, så det här var en del av vår sjukvårdutbildning

Larsson  (se där, ett namn! ) har hamnat på en bår och har blivit ett övningsobjekt.

Och vips är han  uppövad på flaket med sina stora skor.

Han hade tre nummer större skor än jag, men vi var lika långa. Det var han inte ensam om.  Det var i lumpen jag lärde mig att jag hade små fötter för min längd. Dessutom har jag en vanlig skostorlek, så när det är sko-rea finns det aldrig några skor kvar till mig. Och Larsson hade egentligen inte så stora fötter, objektivets fotförstoring har nog hjälpt till.

Stora fötter hade däremot en kille som var nere i förrådet samtidigt som mig och skulle  hämta ut skor, för han hade just ryckt in. Han hade rena Långben-fötterna, storlek 54 eller 56  eller något sådant. "jag kommer inte att få några skor, jag måste alltid specialbeställa", sa han när han stod där i kön.

Vi kom till skoavdelningen och förrådsgubben  frågade: Storlek; fick svsret och gick iväg, men kom raskt tillbaka. "Kängor, gummikängor, gymnastikskor, lågskor, storlek xx, var så god".

Men nu glömde jag visst bort Larsson, honom  skulle  det tydligen övas mer med.

In i en Valp skulle han också övas.

Vad jag minns var det bara bårar den där dagen. Sätta ihop bårar. Bära bårar. Bäras på bår.

... och bygga bårar.

Den här bilden ger mig en  känsla av att vi byggde bårar också, av björkslanor och regnskydd, en kombination av trä- och textilslöjd, där de gamla scouterna visade framfötterna (oberoende av skostorlek)

Rast, vila fanns det också något som hette. Då var det enklare att fotografera.

Det här med att känna igen personerna. Killen i högerkanten är direkt välbekant, trots att så lite syns av honom. Uppstickaren i bakgrunden är däremot en främling.

.

Att njuta av vilan.

...och lite vila efteråt.

Försommaren 1970, Tri-x.

Det var visst motorer det handlade om...

...också en sorts lumparbilder

.

En sådan här kanske.

Men vad gör dom...

???

Bäst att passa på när det är paus.

Just det, passa på...

Om man nu inte sitter kvar och studerar lite extra.

Ing1, Almnäs, Södertälje, sommaren 1970.

Vi var ju inomhus också och påklädda när vi gjorde vår värnplikt

Ser ut som en paus.

Undrar om det är mitt knä i förgrunden ...

Lektion?

Aha, motorlektion.

Utdelning, men av vad?

Skrivning? Förarbevis?

En trälig syssla...

Vapenvård.

.

Fritid.

Jag tror jag hann fånga bollen...

Vi befinner oss fortfarande i juni månad 1970, även om jag  fuskat och redan har visat midsommarbilder. Det beror på att jag började med lite dia, men nu har gått över till negativpärmen. Tri-x.

Nu när det är vardag igen kanske vi kan prata sanering och ABC (lumparminnen)

För det är väl vardag igen, fast den är inklämd mellan lediga dagar? För mig som inte jobbar längre är ju alla dagar lika numera och jag ser inte om de är röda eller svarta, för min kalender finns i telefonen och där har alla dagar samma färg.

Jag fortsätter där jag var, med vår militära ABC-utbildning och det har blivit dags för sanering.  Sanering av annan sort tänkte jag förresten på i värmen på pendeltåget i onsdags, när jag åkte hem från stan. De nybakade studenterna som varit inne i stan och duschat i alkoholhaltiga drycker spred en inte helt angenäm doft kring sig.

Men nu var det skydd mot radioaktivt nerfall,  kemiska stridsmedel och andra  otrevligheter det handlade om, en vacker sommardag för länge sedan.

.

Vi grävde tydligen gropar, inte åt andra, men åt oss själva, med lock på.

.

Men vi ser ju ut att ha det ganska skönt också däremellan.

Nu har jag förstås inte bilder på allt. Jag var ju tvungen att vara med på övningarna också och då fick jag lägga kameran åt sidan.

Regementets brandbil var på plats för att hjälpa oss med duschandet efter saneringen. Dagofficeren med hund verkar också vara på plats. Verkar, skriver jag, för jag har faktiskt nästan inget minne av detta, mer än vad bilderna berättar.

Däremot kommer jag ihåg att jag var med om en sådan här sanering på en bataljonsövning i november när det var minusgrader och vi sov i tält. Det var inte lika skönt.

Men de här två ynglingarna lyfte saneringens sköna konst till nya höjder.

Det var dagens bidrag till den svenska värnpliktens historia.

Trevlig helg!